Rhodos - part eight
Det är först nu som jag inser att jag begått ett abnormt misstag någonstans på vägen. Det saknas helt enkelt en dag. Om jag räknar mina kapitel i Rhodos-boken så borde det rent logiskt sett vara söndag såhär i åttonde delen. Men ursäkta mig, vart tog vår sista underbara utekväll vägen? Kanske är det lika bra att det förblir oberättat och att jag hoppar direkt till söndagen med stort S - en inte alltför gemytlig dag som inleds med dans i duschen efter tre timmars orolig sömn, för att sedan övergå i en stank av bakfylla. I ett tonläge någonstans mellan föreläsning och panik måste jag förklara för Frida att jag nog spyr om jag rör mig för snabbt i sidled. Jag blir alltså sittande i hotellets entré med en flaska vatten och ett dåligt humör.
Det som då lagt grunden för precis en sådan hemresa, som vi bestämt oss för att undvika är lördagskvällens vilda natt på bargatan. När allting är så bra som det bara kan bli träffar vi fyra norrmän. Vi har det fantastiskt trevligt - faktiskt så pass trevligt att vi inte skiljs åt förens sex på morgonen. Jag berättar norrmän-skämt för dem, som de inte skrattar sådär förfärligt hjärtligt åt, utan mer konstaterar att det nog är svenskarna som lider av någon bokstavskombination eller dålig humor. När vi säger hej och hejdå för andra gången samma natt utanför vårt hotell, kommer även den heta dansken vinglades. Han är insvept i ett lakan och tycker själv att han både ser ut och är oerhört grekisk. Sympatiska som vi är, instämmer vi i detta komiska hävdande.
Jag tror knappast att jag ska missbruka ordet ångest såhär med mina nya vidgade referensramar i ryggsäcken. Man kan enbart konstatera att det är ytterst olämpligt att vara uppe hela natten och sen inte gå och lägga sig när man väl kommer hem, utan då tillbringa ytterligare någon timme på balkongen och äta körsbär. Särskilt när man ska flyga från Grekland till Sverige samma dag. Det var hur som helst vackert att vara vaken tills det blev ljust ute.
Själva hemresan kanske man ska lämna onämnd. Den har nämligen en tendens att dra ner lyckofaktorn för vår underbara charterresa. Men för att bemöta verkligheten med sanning så är vårt plan hem tre timmar försenat. Det blir en plågsamt lång väntan på flygplatsen, vilken dessutom bidrar till en mängd oförutsägbara utgifter. Typ på mat. Det enda positiva med denna djävulska försening är att allt vad separationsångest innebär, hinner rinna av oss och lösas upp i Medelhavets varma vågor.
Jag tror jag sover när maten på planet kommer in. Freaky ruskar mig häftigt och undrar oroligt om jag inte ska ha någon mat. ”Jo, för fan” svarar jag, väl medveten om att mitt språkbruk blivit lite för ovårdat under veckans gilla gång. När flygvärdinnan av någon anledning väljer att avvakta någon sekund för länge med att ge mig min matbricka rycker Frida in och gestikulerar upprört att jag gärna vill ha något att äta. Flygvärdinnan talar lugnande till henne och menar att hon precis är på väg att servera mig min mat. Galen Fredag kan andas ut och vi skrattar åt vår egen glupskhet för att sedan somna innan desserten.
Innan vi landar på Landvetter utbringar vi en sista skål för en underbar vecka och upprepar naturligtvis mycket förtroligt att ”det som händer på Rhodos – stannar på Rhodos”
Det som då lagt grunden för precis en sådan hemresa, som vi bestämt oss för att undvika är lördagskvällens vilda natt på bargatan. När allting är så bra som det bara kan bli träffar vi fyra norrmän. Vi har det fantastiskt trevligt - faktiskt så pass trevligt att vi inte skiljs åt förens sex på morgonen. Jag berättar norrmän-skämt för dem, som de inte skrattar sådär förfärligt hjärtligt åt, utan mer konstaterar att det nog är svenskarna som lider av någon bokstavskombination eller dålig humor. När vi säger hej och hejdå för andra gången samma natt utanför vårt hotell, kommer även den heta dansken vinglades. Han är insvept i ett lakan och tycker själv att han både ser ut och är oerhört grekisk. Sympatiska som vi är, instämmer vi i detta komiska hävdande.
Jag tror knappast att jag ska missbruka ordet ångest såhär med mina nya vidgade referensramar i ryggsäcken. Man kan enbart konstatera att det är ytterst olämpligt att vara uppe hela natten och sen inte gå och lägga sig när man väl kommer hem, utan då tillbringa ytterligare någon timme på balkongen och äta körsbär. Särskilt när man ska flyga från Grekland till Sverige samma dag. Det var hur som helst vackert att vara vaken tills det blev ljust ute.
Själva hemresan kanske man ska lämna onämnd. Den har nämligen en tendens att dra ner lyckofaktorn för vår underbara charterresa. Men för att bemöta verkligheten med sanning så är vårt plan hem tre timmar försenat. Det blir en plågsamt lång väntan på flygplatsen, vilken dessutom bidrar till en mängd oförutsägbara utgifter. Typ på mat. Det enda positiva med denna djävulska försening är att allt vad separationsångest innebär, hinner rinna av oss och lösas upp i Medelhavets varma vågor.
Jag tror jag sover när maten på planet kommer in. Freaky ruskar mig häftigt och undrar oroligt om jag inte ska ha någon mat. ”Jo, för fan” svarar jag, väl medveten om att mitt språkbruk blivit lite för ovårdat under veckans gilla gång. När flygvärdinnan av någon anledning väljer att avvakta någon sekund för länge med att ge mig min matbricka rycker Frida in och gestikulerar upprört att jag gärna vill ha något att äta. Flygvärdinnan talar lugnande till henne och menar att hon precis är på väg att servera mig min mat. Galen Fredag kan andas ut och vi skrattar åt vår egen glupskhet för att sedan somna innan desserten.
Innan vi landar på Landvetter utbringar vi en sista skål för en underbar vecka och upprepar naturligtvis mycket förtroligt att ”det som händer på Rhodos – stannar på Rhodos”
Kommentarer
Trackback