sotto voce

Vi vaknar relativt utvilade vår femte morgon i vårt svettiga hotellrum på residens Carina. Balkongdörren står på vid gavel och där ute vaknar staden sakta till liv. Vårt eminenta plastbord är prytt med en, i stort sett, orörd vodkaflaska och en ljummen Fanta. Fridas inköp kvällen innan lyckades inte tillföra något större lyckorus. Kanske berodde det på att billigt inte är lika gott som gratis? Eller så var det helt enkelt trötthetens förutbestämda rytm, som slog oss i spillror den kvällen.
Trots denna omätbara trötthet vaknar jag cirka 25 minuter över nio. Detta dramatiska uppvaknande resulterar i en idiotosäker löptur ner till matsalen. Vi hinner precis roffa åt oss några frallor och lite kaffe, innan en alltför stressad servitör i en handvändning trollar bort det generöst uppdukade frukostbordet. Mycket nöjda med vår fysiska prestation, bestämmer vi oss för att så snart som möjligt vandra ner till beachen.

Frida, som länge nog, fått stå tillbaka mot sin grekiska-cosmo-abstinens, bara måste springa in och göra veckans viktigaste inköp i vår allt-i-allo-kiosk. Glad i hågen kommer hon ut och viftar med en färgglad pappersbunt med en snygg brud på framsidan. Lika snart förvrids dock hennes strålande leende till en förtvivlad grimas. Jag undrar naturligtvis vad som är fel - hon har ju just utökat sin prestigefyllda samling med en grekisk Cosmopolitan? Och det är just där som skon klämmer - Galen Fredag har precis gått in en grekisk affär, på den grekiska ön Rhodos, som tillhör den grekiska övärlden, som i sin tur fått sin benämning av landet Grekland - och köpt en tysk Cosmopolitan. Jag skrattar, jag jublar och jag läser. Underbart Frida, you're my man!

Vi beslutar oss för att inte investera i några solstolar denna dag. Det verkar fullkomligt onödig nu när Frida kan röra sig obehindrat, utan att tillkalla satan varje gång hon skänker sin rygg en tanke.
Jag antar att även vår femte dag på stranden flyter på i en blandning av sött och salt. Havet är varmt, sanden ännu varmare men hetast av alla är nog ändå den charmiga mannen, som stampar fram i sina outtröttliga sandaler och vrålar: "Goddag goddag! Hundra kilo pyttipanna! Fyrahundra kilo vodka! Ät hur mycket ni vill, flickor!"
Han skulle bara veta att vi tar det hela på blodigt allvar. Stället hotas för fan av konkurs nu.

Behöver jag beskriva hur vi även denna eftermiddag snittar stycken ur en saftig melon med min vinöppnare på balkongen och skrattar sarkastiskt åt killarna på våning fem? Jag tror inte det. Same shit, different days så att säga. Jag översätter för Freaky vad tyskarna skriver om mannens olika kroppsdelar och hur man bäst stimulerar dessa. Hon blir utom sig av girighet och jag överväger för ett ögonblick att upphöra med denna högläsning innan hon gör något oplanerat och dirty. Men Frida är en karaktärsfylld kvinna och behärskar sig genom att mycket lustfyllt äta en kopiös mängd "cherries", som hon själv kallar dem. Frida är så multietnisk. 

Senar på kvällen tror jag att vi äter för mycket mat hos Roman. Vi blir helt enkelt sittandes där för länge och låter oss bli serverade gratis efterrätt, vin och avslutningsvis en drink med tomtebloss. Han ber oss även att sluta stöna varje gång han kommer - de andra gästerna tror att han ger oss magont. (Nu vet jag vad Frida tänker.)

Efter en väldigt lång och trevlig måltid hos Roman slår vi oss mycket festligt ner i hotellbaren. Vi anser att detta är den absolut bästa platsen för att kunna spana in eventuella förbipasserande. Vi talar om trollen och trollen kommer. En trevlig pratstund och en lättnadens suck. Vi betalar vår drink och bartendern säger naturligtvis något överdrivet humoristiskt till Frida, så hon måste skratta ursäktande och fråga en kille i baren om han är svensk. Hon gör det i ett förtrolig tonläge och gör sig inte ens besväret att fråga på engelska. Han ler och svarar grötigt att han är dansk. Freaky utbrister i en blandning mellan hypotetisk besvikelse och svenskt överseende: "Jaså du är dansk!" Hon fnittrar och dansken instämmer garanterat i Fridas påstående om att han säkert också tycker att vi är konstiga. Hur som helst, så har vi just träffat Danmarks snyggaste, mest avslappnade och British-looking dansk.
 
Vi tar, efter vårt underbara möte med dansken, trapporna upp till vårt rum för att pudra näsan. Det är snabbt gjort och vi tycker även att det vore skamligt om vår billiga vodka stod och dunstade på balkongen. Vi hämtar in den och är givmilda nog att gå upp två våningar och bjuda in oss på ett av rummen där. Vi får ett varmt välkomnande och prislappen på gårdagens inköpta vodkaflaska, bekräftar vår identitet som smålänningar.
 
Jag antar, eller hoppas, att det trevliga sällskapet på dessa högre höjder är anledningen till att drinkarna blir så många. Och försvinner så fort. 
Det som vi hemma skulle klassificerat, som en relativt vulgär konversation, upplevs här som helt normal och det känns därför inte heller olustigt eller konstigt att vi inte kommer längre än till just två hotellrum denna kväll. Precis som i ett tidigare kapitel, är det här dags att vända blad och låta bli att läsa mellan raderna. Det som händer på Rhodos - stannar på Rhodos.

Jag vet att jag inte talar för mig själv när jag, "vid elvasnåret på förmiddagen glider in på vårt rum och möts av en leende Frida i Twilfit-bikini, med en talande blick och ett målande rörelsemönster" kan säga att jag denna glittrande förmiddag upplever något av en deja vu. "Vi inser båda två att vi klättrat ytterligare en nivå på vår sjugradiga charterstege."