Rhodos - part one.
Då har min energinivå kommit upp på de ljusgröna partierna igen. Ni som någon gång spelat The Sims, vet vad jag talar om. Det är därför nu min skyldighet att skriva några rader om min och Fridas första dag på Rhodos.
Efter att ha sovit på tok för få timmar ringer klockan vid fyra. Som vanligt känner man sig piggare än vad man borde och märker knappt, tack vare detta oförståliga fenomen, av bakfyllan från midsommar. När vi moffat i oss frukost, trots den tidiga timman, åker Fridas underbara hatt på och vi sätter oss bekvämt till rätta i bilen. Jag förklarar för pappa, som naturligtvis är på samma strålande humör som jag och Galen Fredag, att det Frida har på huvudet är en så kallad "fyllecharterhatt". Trots sin frireligiösa uppfostran förstår han på något outgrundligt sätt vad jag menar. Thank you lord.
När väskorna lyfts ut ur bilen på Landvetter och pappa givit oss några varningens ord om att akta oss för synden rullar både vi och väskorna fram först i kön vid incheckningen. Vi konstaterar att den övervägande delen av våra medresenärer dricker starköl till frukost och känner oss väldigt mogna när vi plockar fram varsitt äpple. Det är ju tragiskt att man dricker alkoholhaltiga drycker på semestern, eller? Särskilt när man ska på charter. Frukt duger - godis suger.
Både jag och Frida sover innan planet hinner lyfta. Ni vet sådär med huvudet mot sin egen bröstkorg i någon slags förvriden fosterställning. Mums. Mannen bredvid mig frågar om jag också ska till Rhodos. Planet går ju dit nämligen, konstaterar han i samma andetag. Smart kille. I like it.
På Rhodos flygplats uppstår resans första problem - vi hittar varken vårt eget bagage eller någon annans. Frida tar naturligvis täten i panikligan och letar upp en snygg kille på Apollo. Han talar lugnande till oss och vi fortsätter leta. Jag känner mig okontrollerat lugn och avslappnad, då jag är av den uppfattningen att allt löser sig på ett eller annat sätt. Det som bekymrar mig mest är varje minut på stranden vi går miste om, i väntan på vårt bagage. Frida höjer tonen och säger: "Karro, vi vet inte vart vårt bagage är". Hon står där med armarna utslängda i en uppgiven gest och jag inser direkt att det är min uppgift som vän att lugna ner henne. Jag säger: "Frida lilla gumman - det man inte vet, mår man inte dåligt av." Det är underbart att missbruka ordspråk.
I bussen på väg mot Rhodos stad, berättar en spydig reseledare att vi kan räkna med äckliga djur på rummet och att om vi glömmer några värdesaker i bussen går dem direkt till hans egen privata samling. He's my man, säger jag bara. Han hånar även högt och tydligt, i sin töntiga mikrofån, de två resenärer som ska bo på hotell Carina. Jag behöver inte tala om vilka dessa två är, som suttit hemma vid datorn och letat upp detta fenomenala boende.
Hettan är tryckande på Rhodos, så jag och Freaky tar närmsta bästa väg till det som liknar en strand. Vi badar, solar och är rörande överrens om att det kommer bli en underbar vecka. När solen gått ner gör vi oss besväret att duscha och klä på oss för att äta en bit mat. Såklart.
Vi hittar hem direkt - Restaurang International. Den obegripligt läckra servitören liknar Roman och blir därför från och med samma stund Roman. Han driver med oss utan att vi, till en början, förstår det. Han är underbart ironisk och vi blir naturligtvis kära direkt. Det är även nu som löftet om att inte dricka någon alkohol första kvällen bryts i och med formuleringen: "Frida, jag vill supa." Okej, jag kunde ha sagt det på ett finare sätt men jag är alltid mån om att undanröja alla risker för missförstånd. Vi beställer in en flaska vin och låtsas att vi tycker att det är hemskt viktigt att det passar till maten. Roman skrattar och ler och ställer en motfråga till "One bottle of wine, please" vilken lyder: "Can you handle it?" Vi är övertygade om att vi nog åtminstone ska kunna kräla hem, vilket han nog uppfattar av mitt mansdominanta "Yeeees."
En timme bli flera och Galen Fredag låter mig dricka av hennes beskärda del av vinflaskan. Roman ser när vi byter glas och konstaterar glatt att jag dricker mer än Frida. När vi, varma i kroppen, ska bege oss mot hotellet förklarar vi urskuldrande att "We're not stupid - we're just Swedish."
Vi bestämmer oss för att spana in staden såhär första kvällen, vilket dock resulterar i att vi blir infösta på en grekisk (ja det är sant) bar. Vi blir genast oerhört populära bland alla medelålders greker och speciellt hos barägaren. Drinkarna blir helt plötsligt gratis. This is it. En pilsk grek tycker att jag ser kinky ut och vill få med mig hem. Även Galen Fredag blir lovad ett ligg om hon övertalar mig att följa med honom. Jag förklarar vänligt men bestämt att jag är oskuld, asexuell och man och avviker därefter från konversationen. Greken försvinner och Frida klurar ut förhandlingsfrasen: "Hur många greker får jag för min kompis?" Vi är ju inte i ett arabland, så några kameler är väl inte att räkna med.
I ångorna från en förgången fotbollsmatch träffar vi en berusad brittisk kvinna. Följande dialog utspelar sig:
- Hi! I love you accent!
Hon ser vingligt på mig och försöker hålla sig kvar på sin stol.
- Oh really? You're fucking gorgeous - let me by you a drink!
Jag känner mig ovanligt bekväm i situationen och nickar belåtet.
- Okey then. This is my friend Frida, she loves British men.
Kvinnan höjer på ögonbrynen och säger:
- Let me introduce her to my husband.
Rhodos första kväll är gjord och vid tresnåret tar vi trapporna upp till rum 502.
Efter att ha sovit på tok för få timmar ringer klockan vid fyra. Som vanligt känner man sig piggare än vad man borde och märker knappt, tack vare detta oförståliga fenomen, av bakfyllan från midsommar. När vi moffat i oss frukost, trots den tidiga timman, åker Fridas underbara hatt på och vi sätter oss bekvämt till rätta i bilen. Jag förklarar för pappa, som naturligtvis är på samma strålande humör som jag och Galen Fredag, att det Frida har på huvudet är en så kallad "fyllecharterhatt". Trots sin frireligiösa uppfostran förstår han på något outgrundligt sätt vad jag menar. Thank you lord.
När väskorna lyfts ut ur bilen på Landvetter och pappa givit oss några varningens ord om att akta oss för synden rullar både vi och väskorna fram först i kön vid incheckningen. Vi konstaterar att den övervägande delen av våra medresenärer dricker starköl till frukost och känner oss väldigt mogna när vi plockar fram varsitt äpple. Det är ju tragiskt att man dricker alkoholhaltiga drycker på semestern, eller? Särskilt när man ska på charter. Frukt duger - godis suger.
Både jag och Frida sover innan planet hinner lyfta. Ni vet sådär med huvudet mot sin egen bröstkorg i någon slags förvriden fosterställning. Mums. Mannen bredvid mig frågar om jag också ska till Rhodos. Planet går ju dit nämligen, konstaterar han i samma andetag. Smart kille. I like it.
På Rhodos flygplats uppstår resans första problem - vi hittar varken vårt eget bagage eller någon annans. Frida tar naturligvis täten i panikligan och letar upp en snygg kille på Apollo. Han talar lugnande till oss och vi fortsätter leta. Jag känner mig okontrollerat lugn och avslappnad, då jag är av den uppfattningen att allt löser sig på ett eller annat sätt. Det som bekymrar mig mest är varje minut på stranden vi går miste om, i väntan på vårt bagage. Frida höjer tonen och säger: "Karro, vi vet inte vart vårt bagage är". Hon står där med armarna utslängda i en uppgiven gest och jag inser direkt att det är min uppgift som vän att lugna ner henne. Jag säger: "Frida lilla gumman - det man inte vet, mår man inte dåligt av." Det är underbart att missbruka ordspråk.
I bussen på väg mot Rhodos stad, berättar en spydig reseledare att vi kan räkna med äckliga djur på rummet och att om vi glömmer några värdesaker i bussen går dem direkt till hans egen privata samling. He's my man, säger jag bara. Han hånar även högt och tydligt, i sin töntiga mikrofån, de två resenärer som ska bo på hotell Carina. Jag behöver inte tala om vilka dessa två är, som suttit hemma vid datorn och letat upp detta fenomenala boende.
Hettan är tryckande på Rhodos, så jag och Freaky tar närmsta bästa väg till det som liknar en strand. Vi badar, solar och är rörande överrens om att det kommer bli en underbar vecka. När solen gått ner gör vi oss besväret att duscha och klä på oss för att äta en bit mat. Såklart.
Vi hittar hem direkt - Restaurang International. Den obegripligt läckra servitören liknar Roman och blir därför från och med samma stund Roman. Han driver med oss utan att vi, till en början, förstår det. Han är underbart ironisk och vi blir naturligtvis kära direkt. Det är även nu som löftet om att inte dricka någon alkohol första kvällen bryts i och med formuleringen: "Frida, jag vill supa." Okej, jag kunde ha sagt det på ett finare sätt men jag är alltid mån om att undanröja alla risker för missförstånd. Vi beställer in en flaska vin och låtsas att vi tycker att det är hemskt viktigt att det passar till maten. Roman skrattar och ler och ställer en motfråga till "One bottle of wine, please" vilken lyder: "Can you handle it?" Vi är övertygade om att vi nog åtminstone ska kunna kräla hem, vilket han nog uppfattar av mitt mansdominanta "Yeeees."
En timme bli flera och Galen Fredag låter mig dricka av hennes beskärda del av vinflaskan. Roman ser när vi byter glas och konstaterar glatt att jag dricker mer än Frida. När vi, varma i kroppen, ska bege oss mot hotellet förklarar vi urskuldrande att "We're not stupid - we're just Swedish."
Vi bestämmer oss för att spana in staden såhär första kvällen, vilket dock resulterar i att vi blir infösta på en grekisk (ja det är sant) bar. Vi blir genast oerhört populära bland alla medelålders greker och speciellt hos barägaren. Drinkarna blir helt plötsligt gratis. This is it. En pilsk grek tycker att jag ser kinky ut och vill få med mig hem. Även Galen Fredag blir lovad ett ligg om hon övertalar mig att följa med honom. Jag förklarar vänligt men bestämt att jag är oskuld, asexuell och man och avviker därefter från konversationen. Greken försvinner och Frida klurar ut förhandlingsfrasen: "Hur många greker får jag för min kompis?" Vi är ju inte i ett arabland, så några kameler är väl inte att räkna med.
I ångorna från en förgången fotbollsmatch träffar vi en berusad brittisk kvinna. Följande dialog utspelar sig:
- Hi! I love you accent!
Hon ser vingligt på mig och försöker hålla sig kvar på sin stol.
- Oh really? You're fucking gorgeous - let me by you a drink!
Jag känner mig ovanligt bekväm i situationen och nickar belåtet.
- Okey then. This is my friend Frida, she loves British men.
Kvinnan höjer på ögonbrynen och säger:
- Let me introduce her to my husband.
Rhodos första kväll är gjord och vid tresnåret tar vi trapporna upp till rum 502.
Kommentarer
Trackback