Rhodos - part two

Det är alltid av intresse att uppge vilken tid klockan ringer. Trots alla drinkar kvällen före, kan jag dock intyga att det varken var på grund av fylla eller sinnesförvirring, som vi vår andra dag på Rhodos torterar oss själva till vaket tillstånd klockan åtta på morgonen. Den bakomliggande orsaken  till denna tidiga uppstigning var helt enkelt en felaktig uppfattning angående hotellfrukosten. Inte för att klandra Frida, men så här med facit i hand, så blev denna måltid knappast bättre av att den intogs ett ex antal timmar för tidigt. Det kunde ha varit gott med ljummet kaffe och apelsinsaft. Jag är ju inte den som är den.

Efter vår förväntansfyllda frukost, vilken abrupt slogs omkull av en korg med ljusa frallor, tar vi (naturligtvis?) trapporna upp till våning fem igen. Med förståndet i behåll smörjer vi in oss från topp till tå - Freaky med solskyddsfaktor 25 och jag med faktor 8.
Precis som dagen innan, tar vi första närmsta bästa väg till stranden och är rörande överrens om att det verkar onödigt att gå längre än tvunget för vår spatanska handukssolning. För övrigt är stranden i princip folktom, då klockan inte ens hunnit bli tio. Vi viker ut våra handdukar och känner oss kanske inte helt bekväma på denna klapperstensblandade sandstrand. Särskilt inte med tanke på vår bristfälliga sömn, vårt mindre bristfälliga intag av alkohol och vår kontinentala frukost. Men vissa kan tydligen sova hur som helst, var som helst och när som helst. Detta är vetenskapligt bevisat efter en veckas studie baserad på en enda fråga: "Sover du?" Frida svarade aldrig.

Det blir självklart en heldag på stranden. Man måste gå ut hårt när man är på solsemester. Galen Fredag upplyser glatt, när hon naken dansar ut ur duschen på hotellrummet, att det sticker lite obehagligt i skinnet. Min definition av dusch har för övrigt förnyats drastiskt efter en veckas vistelse på hotell Carina. Varför ha duschen på ett ställe och toalettstolen på ett, när man kan ha båda på samma? Själv känner jag mig ovanligt behaglig i skinnet och tackar naturligtvis apoteket för detta.

Vi äter vattenmelon på balkongen med min vinöppnare och inser, när vi spanar in närliggande balkonger, att vi är totalt orutinerade charterresenärer. Vi har varken en musikanläggning, överflödigt med sprit eller ett gäng festglada killar på rummet. Vi bestämmer oss därför för att klä på oss och göra det bästa av vår miserabla situation. Och detta utan resurser som plattång, 27 kilo bagage per person eller obegränsade kubikmeter med hårspray. Efter lite pepp-talk á la Samantha anser vi oss ändå kunna besöka offentliga platser och magen talar för en god bit mat. Vi luktar hur som helst mycket gott.

Vi bestämmer oss för att testa en ny restaurang - trots succén kvällen innnan. Man vill ju inte ta risken att gå miste om ännu bättre mat på en ännu bättre restaurang. Vi hamnar på en större utservering än kvällen tidigare med fler turister och en kvinnlig servitris. Till råga på allt är kvällen redan i princip förstörd, efter att ett nytt löfte om kein Alkohol denna kväll instiftats, efter föregående dags misslyckande.
Frida beställer pizza och jag en grekisk sallad. Hur ska jag kunna veta att grekiskt sallad enbart är en förrätt när den kostar 5 euro?
Måltiden intas under tystnad. Vi är alltför nedstämda för att kunna glada upp stämningen med något intressant samtalsämne. Jag tror dessutom att vi råkat överträda den förbjudna gränsen in på politikens kategoriska territorium. Och det slutar ju aldrig bra, så att säga. 

Vi inser hur som helst båda två att vi måste gå raka vägen tillbaka till hotellet om vi inte ska bli inkastade på någon bar och därmed bli tvugna att bryta kvällens löfte. Vi ber om notan och tillsammans med den kommer två citrongula shots. Vi sneglar misstänksamt på den alkoholliknande drycken men hinner inte ens överväga att tumma på reglerna innan en ur serveringspersonalen vrålar: "No alkohol! Don't you worry!" Befriade från allt vad eftertänksamhet heter, sveper vi våra shots, betalar och går hem.

Väl uppe på rummet igen blir vi bittra och frågar varandra om detta verkligen är charter? Efter att ha diskuterat fram och tillbaka och nått ett svordomsfyllt konstaterande, att detta fan inte stämmer överrens med vår världsbild för den äkta chartern, slutar konversationen med en pina colada i hotellbaren. Vi tar skabbiga bilder och gnuggar våra geniknölar för att komma på vad snål heter på engelska. Efter några samtal hem till mamma, som glatt assisterat med en engelsk-svensk ordlista kan vi i alla fall utesluta alternativet "I'm cheap". Så nu vet du det, Frida gumman. 

Mitt i vårt nyktra poserande, frågar två stockholmare vid bordet bredvid om vi inte möjligtvis skulle kunna ta ett kort på dem också. Frida ställer gladeligen upp på detta förslag och skrattar även hjärtligt åt skämtet om att det inte var med deras kamera hon skulle ta kortet, utan med vår.
Ett oskyldigt foto resulterar i ett lustfyllt samtal om rullstolsbundenhet, schitzofreni och bomullstrosor. En drink blir två, två blir tre och längre verkar onödigt att räkna. 

Kvällen är gjord när en utomordentligt kultiverad guidning av den omtalade bargatan påbörjas. Nattens timmar går fort och det dröjer inte länge innan både jag och Frida bryter mot både det ena och det andra i våra principregister. Protect your boobies, honey. Rules are to be broken. 
Av vissa bestående principskäl väljer jag att från och med här dra ett stort censursträck över följande timmar. Vissa motton måste man följa även på svensk mark: "Det som händer på Rhodos - stannar på Rhodos." 

När jag vid elvasnåret på förmiddagen glider in på vårt rum, möts jag av en leende Frida i Twilfit-bikini. Hon har en talande blick och ett målande rörelsemönster. Vi inser båda två att vi klättrat ytterligare en nivå på vår sjugradiga charterstege.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback