sotto voce

En filosofisk tanke kom till mig idag när jag vandrade hem från Martinas nya boende. Varje dag här försvinner så verdammt fort - det betyder att det inte kan bli långtråkigt innan jag ska hem, eftersom veckorna också går echt schnell. Ibland känns det allt som en glödlampa tänds i ovan.

Idag har jag hjälpt Martina att bygga bo hos sin nye franzos. Det blir nog gemytligt. Men pfui Teufel vilken tung väska hon hade. Jag förstår inte - Martina är nog Superwoman.

Helgen bestod av filmkväll, shopping och utgång. Jag fick härliga barndomsvibbar när den tecknade versionen av Robin Hood (ja på tyska) rullade igång- Detta efter att vi klarat av Napoleon-jag-älskar-dig-och-dina-skills-Dynamite och TIme machine (Zeitmaschine auf Deutsch). Pizza för 2 Euro är aldrig fel och den tyska kakkulturen ligger mig varmt om hjärtat.

Utgången på lördagkvällen började finemang enligt konstens alla regler. Jag gladade upp lidlhaftwodkan och bitterlemonlimonaden med guacemole (jag kan EJ stava), morötter och chips. Även ett stearinljus lät sig tändas på vårt lilla bord. Kvällen fortskred behagligt med gratis öl och snaps, när en blivande äkta man från Irland visade sig vara på ett sista ungkarlsbesök i Berlin. Gratis är gott och kan aldrig smaka bättre än när pengarna sinar. Men även en smakfull (ej gratis) gin tonic lade sig fint i gommen på den trevliga Kneipe, som senare fick tjäna vårt nobla besök. Mumma. Det var väl egentligen efter detta som något gick snett och vi pungade ut insgesamt 11 Euro på inträde till två inte så gemytliga klubbar. Men det kunde ha varit bra, tänker jag och mache mich keine Sorgen darum.

Jag säger som Martina: Jag hittade en 100-lapp en gång så jag har inte gått minus ikväll. Problemet är väl att sanningen mer är i stil med: Jag har tappat 45 Euro en gång.

Så nu har jag utökat mitt slöseri.