sotto voce

Privjet kamrater!
Min ryska börjar bli flytande nästan. Men Michael äger ändå med att veta att tomten heter tomten. Och på fredag åker han hem. So ein Scheiss!

Åh die Zeit vergeht wie im Fluge. Och det är med blandade känslor som jag tänker på hemresan. Gnosjö kan ju sich verpissen under alla omständigheter. Auf jeden! Mitt hjärta belongs to Prenzlauer Berg. Samtidigt blir det ju underbart att komma hem till familjen och Emelie såklart. Hon är där hemma i Sverige och kanske till och med väntar på mig en smula. Om jag har tur! Men vad zum Teufel ska jag göra av mitt förnuft? Och varför tänker jag redan på hemresan? Det är faktiskt MÅNGA veckor kvar. Och jag ska njuta av varje stund. Sekund.

Pratade med mamma innan. Det är fantastiskt när hon ringer. Annars pratar jag bara med pappa. Det är ju också trevligt. Och nu känner jag att jag bara skriver ointressanta saker för att vädra mitt sinne. Och ointressantas av allt är att jag skriver att jag skriver ointressanta saker.

Gott verdammter!