sotto voce

Dussamann - das Kulturkaufhaus.

Tillbaka i Sverige, i Gnosjö, på Vagngatan inklusive ett eget andrum. En vecka i fjällen med familjen i all ära men att ständigt leva i en stuga med enbart Familjegeni och en kortlek som tröst skulle ta kål på mig. Man blir i alla fall allmänbildad. Nu vet jag ju vilken kalamarisk läckerhet man slänger in på Detroits hemmais - BLÄCKFISK.

Jag försökte utse veckans höjdpunkt i bilen hem igår. Först ut blev scenariot där pappa ska packa in Tobias snowboard i takboxen, efter väldigt mycket kritik över hur oförsiktig han är men andras ägodelar.

Pappa är högröd i ansiktet där han står och försöker tränga ned Tobias snowboard i en allt för överfylld takbox. Irriterad till det yttersta över hur allt krånglar och framför altt över hur folk har mage att klaga på hur han packar när de inte hjälper till själva tänker han: "Var är Tobias-besserwisser-Boberg nu när man ska packa in hans dyrbara snowboard, som helst inte ska vara i kontakt med andra mindre värdefulla föremål?"
När han slänger en blick in genom fönstret ser han hur Tobias sitter iförd enbart underställ, Johannas slalomhjälm (inklusive gula glasögon) och tittar på That 70's show med norsk text.

Som man brukar säga: det är ju alltid lätt att klaga på andra när man inte vet bättre själv. Eller så brukar man kanske inte säga.

Efter mitt ypperliga förslag om en vinnare kontrade mamma med en annan komisk scen, som tydligen var kvalificerad att ta hem första platsen på listan över idioti.

Hela familjen är på väg till längdskidspåret utrustade från topp till tå i snygga dräkter. Johanna går först, Tobias försöker rusa ifatt henne, mamma glider försiktigt nedför cykelvägen på sina Fischer, jag traskar slött efter och pappa är långt efter alla andra. Av någon anledning vill han få kontakt med oss andra och busvisslar så gott han kan samtidigt som han försöker få fram några stavelser mellan alla dubbelhakorna. Hur som helst så vänder sig hela familjen om på kommando och samtidigt som jag vänder mig om trampar jag snett och faller ihop som en stor hög med fläsk mitt på cykelvägen. Jag hade i alla fall snygga skidor.

För att påvisa bristerna i kommunikationen mellan far och mor ska jag även berätta sagan om turen runt sjön.

Johanna är surare än citron och har precis kämpat sig upp för en brant backe i skidspåret. Av ren ilska hugger hon stavarna hårt i snön för att kasta sig ut i nästa nedförsbacke. Mamma ligger strax bakom och pappa sist. (är det bara jag som märker ett mönster här?)
Pappa som vill vara lite vänlig och ge besked om hur backarna runt sjön ter sig ropar: "Det är bara att åka Johanna - den är inte svår!”Johanna hör såklart inte och mamma ser det som sin plikt att medla och vrålar allt hon kan: "Johanna! Det finns inget spår!" Varpå syster får panik och kör omkull. 

Jag började även på en lista över de mest frekvent förekommande orden under den här Norgevistelsen:

1. Bajs.
2. Anus.
3. Anal.
4. Björn Lind.
5. Hvordan.
6. Badeplats.