sotto voce

Nu börjar jag bli påtagligt nervös.

En säker back up är i alla fall Hemköp. Jag har dampryckningar och kommer vara en trafikfara idag men det är skit man får leva med.

Önska mig lycka till.

I need pleasure from the bass..

Gårkvällen blev mycket lyckad vill jag trots mitt Björn-Rosenström-förakt medge. Men det är ju inte honom jag ska tacka för att det blev en gemytlig afton. Sanningen att säga så såg jag tack och lov knappt skymten av honom.

Pappa har skrattat mycket åt mig idag. Jag vet inte om det beror på min misär eller om det ska likna någon sorts biologisk förståelse. Nu börjar tillvaron i alla fall ordna upp sig.  Julia drog till och med mig och styrketränade och vi kände att ja 80 i bänkpress är inte långt borta.

Gisleparken i all ära men jag tycker allt det är bedrövligt att man ska behöva punga ut 160 svenska riksdaler för att en smaklös musiker ska tralla lite slagdängor. Och vill man köpa en öl kan man ju börja köa när man kommer dit så kanske man hinner få den innan de bommar igen vid två.

Kvällens höjdpunkt slash glädjerus var ändå att springa rakt in i famnen på Emelie. Jag bjuder på lite kvinnlig hysteri och cplånga kramar. Nu talar vi om Emelieliebling and it's been a long time so to speak. Jag är fortfarande glad ju.

Intervju imorgon, Rapid imorgon, ringa GARO imorgon. Imorgon är det måndag vänner.

I'd like to disco.

Ikväll ska jag ut och svänga min lurviga. Men jag känner lite att: I'm heavy I'm a burden men det ska nog lösa sig.

Mitt hår är fullt av hårfärg och intressesmurfen börjar cykla.

Dagens största saknad är Emelie och Annaosten.

Let your hips do the talking.

Det är något som inte stämmer med min sömn. När jag ställer klockan vaknar jag som en död sombie när den ringer och när jag inte ställer klockan för att sova ut vaknar jag innan klockan skulle ha ringt om jag hade ställt den.

Idag är det i alla fall fredag för min del. Jag har en obestämt känsla i ryggen idag. Förmodligen resultatet av för många häftapparater. Men kvällen förflöt på fint igår. Godis, trevligt sällskap och moi med monopol över musikvalet kan helt enkelt inte bli annat än bra. Trots nedbrytande av alla min hjärnkapacitet.

Vädret är wunderbar idag men jag orkade knappt gå ner till ICA och hem igen. Ich sterbe. Eller det gör jag ju inte.

Jag säger bara damp och att det är jag som är Allan i dalen.

Let's go.

Två dagar avklarade - halva veckan gjord. Jodå så att, så är det när man jobbar kvällsskift. Långhelg. Det är på torsdagkväll jag kan fira att det är jag som suttit kvar när alla andra gått hem vid fyra.

Fast det där är ju inte riktigt sanning eftersom hela min arbetsplats består av arbetsnarkomaner. Ni vet sådana som beklagar sig över att de bara kan jobba till halv två på natten för att det är lag på att de måste vila 11 timmar innan nästa arbetsdag. Det är tur att jag är där och väger upp det hela. (Ha ha ha)

Igår spårade kvällsrasten ut och alla satt verkligen och gapskrattade. Det hela började med ett dåligt skämt som övergick i ännu sämre skämt som i sin tur definerades som "roliga historier" när det inte längre fanns någon point och skämtet krävde långa förklaringar. Jag skulle själv begränsa det till "historia" - varför göra utsvävningar med adjektiv som rolig?
Hur som helst så blev det en hysterisk rast fylld av skratt där alla verkligen satt och gnuggade geniknölarna för att komma på fler skämt slash roliga historier slash anekdoter.

- Har inte du några skämt då?
- Nej men alltså...ni kommer ändå inte fatta dom liksom.
- Jo men något kan du väl berätta?
- Nej du fattar inte! Man måste förstå hela vår kultur och historia och så för att fatta det roliga. Jag lovar du kommer inte fatta!
- Men finns det ingen möjlighet att översätta?

Varje arbetsplats har sina höga stunder och söndriga kaffeautomater.

Är det bara jag som alltid bestämmer när jag ska sova att från och med nu ska jag börja mitt nya liv? Det känns alltid så motiverande lätt när man håller på att falla in i dvalan och när man vaknar morgonen därpå tycker man att man kan börja med det där nya livet kanske....nästa vecka?

Jag drömmer så hemska saker. Först att Jonna dör i en flygkrasch och jag ser planet störta. Sen att hela min familj omkommer i en bilolycka och jag pratar i telefon med min bror när han krockar.

- Karro, kan du rövarspråket? frågar systeryster förtroligt vid matbordet.
- Nej, men jag kan i språket, svarar jag med stolthet i blicken.
- Men rövarspråket är väl....,börjar hon.
- Det är när man lägger in en massa o mellan varenda konsonant! Golllogimolldollobollo, avbryter Tobias högljutt med mat i munnen.
- Ja! Men du vet. En i min klass kan det flytande, upplyser Johanna och nickar sådär överlägset med huvudet och kisar som bara en labil pubertetssyster kan.
- WOW! Det kanske man skulle skriva i sitt cv: "Behärskar svenska, engelska, tyska och rövarspråket i tal och skrift." utropar jag ironiskt för att förlöjliga Johannas beundran av denna rövartalande själsfrände.

Jag ska inte underhålla alla med hur detta samtal fortskred, med hur min bror iscensatte olika telefonscenarie med hur man skulle bli kopplad om man ville tala med Karro alias rövarspråkskungen, med hur jag rent språkvetenskapligt konstaterade att rövarspråket inte skulle kunna få en internationell betydelse och absolut inte med hur pappa fem minuter efter att samtalet sett sitt slut tillägger: 
- Man kan ju skriva i sitt cv att man behärskar det i tal och skrift! Hahahahaha! 

Pappa sitter och läser en artikel om minnet och hur dess kapacitet kan påverkas av hur vi väljer att ta in information. Exempelvis kommer man ihåg 95% av det man lär andra och bara 10% av det man hör. Intressant. Men tydligen spelar visst även andra faktorer in - typ hur roligt något är.

- Haha tysklärarna får sig alltid en känga! skrattar han högt och väntar på att mamma ska reagera.
- Vadå då? undrar hon slött  efter en stund.
- Här står det "Tyska glosor kanske inte är lika intressanta som sexdebuten..." upplyser han.
- Ksching! Mamma det kanske du skulle tala om för dina elever när du ger dem en massa glosor? uppmuntrar jag när jag hör detta fenomenala konstaterande.
Tystnad. Suck.
- Nej, jag vill inte göra dem besvikna.

Det är verkligen underbart hur klockrent min mamma sågar vissa saker ibland. Ett-noll.

Hurra jag har jobbat idag.

Dagen började med att jag drömde en märkligt konstig dröm. Den handlade om att någon precis skulle öppna en dörr och precis när dörren ska öppnas rusar min bror in i rummet. Alltså, han gör det på riktigt - inte i drömmen. Han verkligen slänger upp dörren och vrålar: Ska du inte vakna nu ditt fetto?
Ja vänder på mig och ignorerar faktumet att klockan inte ens är sju och att jag börjar jobba klockan tio. Han har varit lycklig hela dagen.

Mina fem timmar mellan tio och tre har tillbringats i kassan. Jag har kommit på att jag verkligen inte är mig själv när jag sitter där och är trevlig. Inte så att mitt riktiga jag är otrevligt direkt men så trevlig är jag faktiskt inte.

Sen ska jag och Julia sätta fläsket i gungning. Per och Gudrun kan gå och lägga sig.

- Kommer det upp ett djur på vägen nu så döööödar jag det! MUAHAHAHA!

Vilken konstig dag. Jag sover för mycket. Det blåser för mycket. Jag gör för lite.

Min familj däremot är väldigt aktiv:
Pappa gör en apful presentation i powerpoint där han stolt får alla familjemedlemars namn att rulla in i tur och ordning:

KLAS - trött, fet 50+
Irene - pigg, glad, 45 år
Tobias - ful, fet, elektriker
Karolina - pig (märk ordvitsen), glad, arbetslös
Johanna - finnig, 11, pubertetsmonster 

Ja som sagt, kreativiteten flödar.

Mamma har gjort hurtiga danssteg framför tvn till dåliga radiohits för att sedan lysa upp tillvaron med att åka till jobbet.

Johanna bakar banankaka och jag ska inte säga mer om den saken. Man vill liksom ha ett the-sims-hål i trädgården som man kan hoppa ner i.

Tobias lyser med sin frånvaro och har meddelat att han kommer hem igen om han får köttfärslimpa.

Jag kanske skulle ta och gräva ett hål.

Idag är det Jonnaväder. Jo, det är det. Man vill liksom gå långa, om än motiverade så oplanerade promenader. Man vill sitta i en buske och glo, cykla i branta grässläntar så det kittlar i magen, äta suraband, lyssna på NRJ och gno sönder sina händer när man tvättar bilen. Och så vill man såklart avsluta kvällen med en bakad potatis och en skogsbärscider. 

Eller så är det inte så enkelt att jag bara saknar det underhållningsvärde som ett soligt väder kan frambringa. Det är Jonna jag saknar.  

Damn vad snäll jag är ibland. Jag har bakat bröd med soltorkade tomater, gjort klyftpotatis, sallad, röd pesto och fläskfilégryta. Det är jag som är kocken idag så att säga. Och Jonna bistod med franskt vin. C'est une jolie jardin, n'est pas?

Lägesrapport kolon - det regnar och jag är en jävla penner.
Reflektion kolon - kan det bli bättre?
Svar ja.

Allt jag behöver är ett jobb och en smula kärlek. Sen skulle jag vara väldigt nöjd.

Igår var dock en bra dag. Jag blåste såpbubblor i min systers såpbubbelfläkt, simmade med Julia och kollade på Percy tårar. Det är jag som är Allan i dalen, som vi brukar säga.

Vad är det som är fel när man känner sig som ett enda stort lår på en överviktig pensionär?

Tillsammans är man mindre ensam.

En vecka i London är balsam för själen. Jag tror bestämt att man kan leva på kärlek och vatten och hommus. En och annan färskpressad drink gör dock tillvaron mindre törstande.

När man lever med underbara människor glömmer man lätt att toalettborsten är uppfunnen, att heltäckningsmattor har en ursprunglig färg, att disktrasan är en bra komplettering till en smutsig köksbänk och att rena sängkläder är en i-landslyxvara. Och förlåt mig men vem behöver toalettpapper?

Anna har bekräftat igen att hon är guds gåva till Karrofool (även om jag inte får omkull henne). Det galnaste är ändå att äta tapas, springa hela Oxfordstreet för att hinna köpa alkohol och samtidigt prata i telefon med sin chef och upplysa om att man mår lite bättre för att sedan skaka rumpa på Koko tills flyget till Sverige går hem.

Frida vill jag tacka för åtta par trosor, feministiska intiativ (bär mig över Trafalgar Square Jesper) och en snabbsnabblunch på Subway.

För övrigt vill jag tacka Flat 17, Fantomen på Operan och upplysa alla om att man kan vara ensam vid tolvslaget vid Big Ben trots en befolkning på cirkus tio miljoner.