sotto voce

Är det bara jag som alltid bestämmer när jag ska sova att från och med nu ska jag börja mitt nya liv? Det känns alltid så motiverande lätt när man håller på att falla in i dvalan och när man vaknar morgonen därpå tycker man att man kan börja med det där nya livet kanske....nästa vecka?

Jag drömmer så hemska saker. Först att Jonna dör i en flygkrasch och jag ser planet störta. Sen att hela min familj omkommer i en bilolycka och jag pratar i telefon med min bror när han krockar.

- Karro, kan du rövarspråket? frågar systeryster förtroligt vid matbordet.
- Nej, men jag kan i språket, svarar jag med stolthet i blicken.
- Men rövarspråket är väl....,börjar hon.
- Det är när man lägger in en massa o mellan varenda konsonant! Golllogimolldollobollo, avbryter Tobias högljutt med mat i munnen.
- Ja! Men du vet. En i min klass kan det flytande, upplyser Johanna och nickar sådär överlägset med huvudet och kisar som bara en labil pubertetssyster kan.
- WOW! Det kanske man skulle skriva i sitt cv: "Behärskar svenska, engelska, tyska och rövarspråket i tal och skrift." utropar jag ironiskt för att förlöjliga Johannas beundran av denna rövartalande själsfrände.

Jag ska inte underhålla alla med hur detta samtal fortskred, med hur min bror iscensatte olika telefonscenarie med hur man skulle bli kopplad om man ville tala med Karro alias rövarspråkskungen, med hur jag rent språkvetenskapligt konstaterade att rövarspråket inte skulle kunna få en internationell betydelse och absolut inte med hur pappa fem minuter efter att samtalet sett sitt slut tillägger: 
- Man kan ju skriva i sitt cv att man behärskar det i tal och skrift! Hahahahaha!