Victoria Station

Tillsammans är man mindre ensam.

En vecka i London är balsam för själen. Jag tror bestämt att man kan leva på kärlek och vatten och hommus. En och annan färskpressad drink gör dock tillvaron mindre törstande.

När man lever med underbara människor glömmer man lätt att toalettborsten är uppfunnen, att heltäckningsmattor har en ursprunglig färg, att disktrasan är en bra komplettering till en smutsig köksbänk och att rena sängkläder är en i-landslyxvara. Och förlåt mig men vem behöver toalettpapper?

Anna har bekräftat igen att hon är guds gåva till Karrofool (även om jag inte får omkull henne). Det galnaste är ändå att äta tapas, springa hela Oxfordstreet för att hinna köpa alkohol och samtidigt prata i telefon med sin chef och upplysa om att man mår lite bättre för att sedan skaka rumpa på Koko tills flyget till Sverige går hem.

Frida vill jag tacka för åtta par trosor, feministiska intiativ (bär mig över Trafalgar Square Jesper) och en snabbsnabblunch på Subway.

För övrigt vill jag tacka Flat 17, Fantomen på Operan och upplysa alla om att man kan vara ensam vid tolvslaget vid Big Ben trots en befolkning på cirkus tio miljoner.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback