sotto voce

Solen skiner faktiskt vår första dag på dansk mark. Dimmorna lättar över parkeringen där vi sitter inklämda i en Saab, nöjda med livet. Jag tror bestämt att vi vilar en smula innan vi, stärkta av en och annan öl bestämmer oss för att ansluta oss till den glatt slingrande kön in till festivalområdet. Efter några varningens ord från Johannes om att det här kommer att ta lång tid gör vi en djärv prioritering bland packningen och hänger på oss tält, stolar och partytält. Och Johannes har rätt - det tar tid. Men vi hamnar bakom en givmild kille från Island (nej han pratade faktiskt inte danska) som bjuder på bärs och säger skaul vilket man utan några som helt risker för missförstånd kan översätta till skål. Ölen flödar och bare in mind att klockan är sju på morgonen.

Som sagt, solen skiner faktiskt och när vi äntligen, efter några timmars väntan, blivit märkta med våra tvåtusenkronorsarmband drar vi fram över campingen. Jag vet inte riktigt vad jag hade förställt mig men inte en campingplats med utrymme för en tiondel av Sveriges befolkning i alla fall. Det är enormt stort. Och det är enormt fullt överallt trots vår eminenta planeringsförmåga att åka ner fem dagar innan själva festivalen drar igång. Tjohej, vi hittar i alla fall en liten plätt att bygga bo på till slut och jag känner ännu en gång att: Life is so good!

När vi smällt upp tälten, lyckats sortera informationen från en hånfull bruksanvisning till ett partytält och lutat oss tillbaka en smula i våra underbara campingstolar har jag bestämt för mig att jag och Kristoffer återvänder till bilen på grund av blodsockerfall. Där väntar nämligen lingongrovan och baconosten och lite annat smått och gott. Eftersom Johannes är lastbilchaffis med festivalmage dissar han alla våra försök att förföra honom med knäckebröd och kakor och stannar istället kvar i tältet för att fantisera om Avril Lavigne. Att han stannar kvar i tältet är helt objektiv fakta och att han vill se Avril sära är, ja det är nog också ett rent faktum. Kan man ju anta i alla fall.

Jag och Kristoffer har i alla fall en angenäm picknick på parkeringen och en rattfull dansk backar nästan över mig. Risifrutti på danska alltså. Han ber sluddrigt om ursäkt och vi önskar honom inte en god festival.

Jag känner verkligen hur minnet sviker mig och reserverar mig därför mot om någonting jag berättar stämmer överhuvudtaget. Det där med en logisk kronologi och ett behov av att klamra sig fast vid den totala sanningen har aldrig varit ett redskap i mitt skrivande. Jag vet i alla fall att solen skiner.

På kvällen köper vi hur som helst tre flak öl, dricker mousserande vin och pimplar lådvin. Vi blir en smula salongsberusade och somnar mycket gott i ett fortfarande torrt tält. Som en liten parentes kan även nämnas att jag tappar min mobiltelefon men känner inte någon direkt oro över detta när jag kryper ner under ett rent och varmt täcke.