sotto voce

Det är under vår tredje dag som vädret helt oprovocerat tar sitt första gigantiska kliv mot besudlad -07.

Dagen inleds med att partytältet, trots alla överambitiösa lagningsförsök med silvertejp, kapsejsar. Den danska vinden sliter det helt enkelt i stycken och gud tycker av någon anledning att vi till råga på allt behöver en överdos regn. Han sa regn och regnet kom, amen. Ära vare gud i höjden.

Vi inser ganska snart att vi inte kommer bli så många erfarenheter rikare av att sitta och frysa ute i regnet så jag och Kristoffer drar oss tillbaka in till baconosten och lingongrovan. Johannes stärker sig med några Tuborg för att sedan bemöta dagen tillsammans med Henning Mankell. Jag tänker att får man välja mellan Henning och Avril så blir det ändå ett svårt val.

Vi hinner knappt tänka att life is so good innan förståndigheten kommer över oss. Ett beslutskraftigt handtag och ksching så omvandlar vi partytältets tak till en fördröjning av den totala drunkningsutfärdningen. Alltså: vi flyttar våra tält bort från en begynnande sjö och spänner partytältets resterande delar som en skyddande pressning över våra inte alltför vattentåliga tält.

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta. Vi lämnar inte tältet på hela dagen. Och då menar jag verkligen hela dagen. Utanför hör man ett oroväckande plaskande när folk tar sig fram och när vi gör misstaget att se oss omkring inne i tältet märker vi att allt som inte ligger på luftmadrassen praktiskt taget flyter. Vi finner lite provisoriska lösningar på vårt ofrånkomliga probelm. Exempelvis lägger vi allt av värde i plastpåsar och hoppas på att polyetenets gudomliga sammansättning ska skona våra tillhörigheter från att omvandlas till en hög med bajs.

På kvällen slash natten känner vi ändå ett behov av att besöka festivalens hjärta, bajamajorna. Jag ska inte missbruka ordet chock, men jag blir minst sagt förvånad när jag, smidig som ett kassaskåp kravlar mig ur tältet och ser att allt har blivit lera. Allt har blivit lera. Om ni tänker lera och multiplicerar det med 125 så kanske ni i er vildaste fantasi kan föreställa er leran på Roskilde.

Jag har såklart inga gummistövlar utan klafsar iväg i tofflor. Jag drar bara på mig några inflammerade skavsår och en stank av avföring men känner mig trots allt ganska belåten med tillvaron. En full festivalbesökare är mån om att vi på något oförståeligt sätt inte ska missa att vi flyter fram i gegga och springer fram tills oss och hoppar jämfota: Can you feel it? vrålar han lyckligt. Och vi tänker att: ja om vi nu av någon anledning INTE skulle ha gjort det tidigare så gör vi det nu. God festival, helt enkelt.

När vi totalt utmattade kommer tillbaka till vår trygghetens fästning kommer vi överrens om att problem är till för att lösas. Med hoppet i behåll, ett sms till pappa och sömnen som ett botemedel mot fukten ser vi med ljus i blicken fram emot vad morgondagens 24 timmar kan ha för stämningshöjare att erbjuda.