sotto voce

Jag känner mig påtagligt trött i armarna. Kankse kan gårdagens utmärkta idé att åka rullskidor vara den grundläggande källan till min smärta. Alla som såg mig och käre far igår måste ha fått sig årets skratt alltså. Det är inte varje dag man bjuder på flashiga skidkläder och cykelhjälm. Och särskilt inte i sällskap med pappa, som för övrigt åktei en hockeyhjälm där själva hakbandet är sönder. Men ksching: det löser man genom att sätta i en rem som man absolut inte brukar ha till hjälmar. Jag vet inte vad de kallas men vi brukar ha dem för att hålla ihop madrasser som ska få plats på vinden. Uppfinnarklas bör ej underskattas.

Imorse inledde jag dagen med att försöka göra en godhetens gärning, det vill säga diska. Det gick sådär kan man säga - någon hade lagt hushållets vassaste kniv med den vassa kanten uppåt längst ner i diskhon bland all annan disk. Jag såg den alltså inte och högg tummen i den. Jag blev onormalt upprörd och övervägde helt seriöst att inte diska bara som hämnd för att någon lagt kniven där. Dessutom tänkte jag ringa till papi och skälla som faen. Sen insåg jag ju, förståndig som jag är, att det absolut inte skulle göra någonting bättre.

Så nu har jag diskat.