sotto voce

Well, hellu. Nu är jag tillbaka efter en helg i Göteborg. Eller tillbaka och tillbaka, jag mellanlandar i Gnosjö. Och tack gud för det, fick nämligen stå hela vägen hem. Jag är inte den som är den, jag klarar av att stå i två timmar OM jag åtminstone slipper inandas någon ryggtavla. Det är spännande ändå, att försöka kontrollera och reflektera över sina humörssvängningar i en minst sagt påfrestande miljö.

Ett: jag är ganska glad - jag har en vägg att luta mig mot.
Två: det står två glada tjejer bredvid mig, och ja är glada trots att de förmodligen är bakis och trötta i benen - underbart med människor med ett stabilt humör!
Tre: min glädje över väggen försvinner, det hade varit fint med en sittplats.
Fyra: de glada tjejerna är onormalt glada, det stör mig.
Fem: konduktören luktar svett.
Sex: jag mår illa men upplever ändå en viss tillfredsställelse med att ha kommit halvvägs.
Sju: den glada tjejen bredvid mig är tjock, varför tar hon upp min plats?
Åtta: den glada tjejen är inte större än någon annan, jag ångrar min onda tanke.
Nio: jag hatar SJ - Hestra nästa - jag tänker söndagsstek och förstår att det inte hjälper att hata SJ, jag måste ändå stå sista biten, var inte sur Karro, nej det går över.
Tio: jag kliver av i Gnosjö, stör mig på att folk står i vägen, tar mitt förnuft till fånga och inser att de inte kan flytta sig åt varken höger eller vänster, relief.