De sjöng för mig imorse!
En liten hyllningsbild från förra årets firande i en bergsby i Österrike.
Åh, vad jag älskar den här bilden.
Jag är hemma och lever familjeliv. Den här bilden skildrar humöret i byggröran. Johanna ser allmänt pissed ut. Mamma är uppenbart besvärad men försöker ändå. Och pappa goes with the flow. Eventuellt med magsår.
Stracciatella.
Idag vaknade jag halvsju av att det regnade mot mitt fönster. Det var gemytligt, bortsett från den tidiga timman. Jag var faktiskt trött. Men jag gick upp ändå, åt frukost och kollade på ytterligare en debatt inför euparlamentsvalet. Fast nu är det försent, har redan lagt min röst.
Sitter och läser igenom uppsatsen en sista gång. Det är märkligt att man efter 100 gånger fortfarande hittar stavfel, konstiga meningar eller ord som saknas. Hur kan man ha missat dom alla andra gånger man tycker att man lusläst skiten? Aja, whatever.
Funderar på att fly mitt tomma kylskåp hem till Gnosjö. Och glöm inte bort: på lördag fyller jag år. (gjorde för övrigt ett quiz på facebook om vilken glassort jag är, blev stracciatella och fick en hel analys av mig själv i och med detta - jag är uppenbarligen rädd för att vara ensam) Så kom ihåg min födelsedag!
Das war's.
Det slog mig att jag åker till Bonn nästa vecka. Jag borde växla pengar och se över min garderob. Det vore fint att klä sig lite anständigt. Åh, det ska bli så roligt att hälsa på Maria. OCH det ska bli roligt att åka till Tyskland. På tal om Tyskland så har jag precis införskaffat skönlitteraturen inför C-kursen i höst. Faust, Nathan der Weise und so weiter und so fort. Om inte annat känns det bra att i alla fall känna på böckerna.
Nu känner jag för att häva i mig en låda vin, eller i alla fall något glas. Det är vid sådana här tillfällen man skulle bott i Paris.
Han på Växjöhem ger mig ekonomisk ångest.
Vi jobbar med det sista på uppsatsen. Det pendlar mellan panik och hysteri och oroväckande lugn. Jag drar slutsatsen att det blir en toppenuppsats?
På lördag fyller jag år. Tänkte säga det här så ingen glömmer bort det. Jag önskar mig en bil, en tvättmaskin, glasögon och pengar. Tack på förhand.
(Fast helst av allt vill jag vakna hemma i Gnosjö av att någon sjunger för mig, det var så länge sen sist)
UNDERBART!
Hur blev livet så bra mitt i b-uppsatsen?
Woho!
Vilken dag! Jag tror jag ger mig själv en klapp på axeln. Uppsatsen börjar likna en uppsats, åtminstone i antal ord. Jag har lyckats springa runt Växjösjön utan att stanna. Jag har sagt upp min lägenhet och ringt försäkringskassan. Dessutom har jag fått iväg några viktiga mail samt fått svar på att jag är först i kön till den lägenhet jag vill ha. HAPPY TIMES! Jag glömde nästan: jag har städat och ätit lagad mat också.
Ikväll ska jag se Movits på Stallarna. Det ska bli fenomenalt. Jag utgår ifrån att de är toppen live. Annars blir jag besviken. Jag ska ha dansvänliga skor.
ÅH VAD JAG ÄR PRODUKTIV!
12 done, 3 to go.
Men det går framåt. Jag ska verkligen inte klaga. Alla studentintervjuer är gjorda och sammanfattade. Bara tre lärare kvar att intervjua.
Nu ska jag stimulera mina hjärnceller med lite bittert sällskap och rosévin.
Sociala kön och barska tanter.
Imorgon är det handledarträff och förhoppningsvis en uppmuntrande knuff i rätt riktning.
Grubblade lite på lunchen idag. Har ni tänkt på det där fåraktiga ansiktsuttrycket man har precis när man slutar skratta? Eller när man har hälsat trevligt på någon, och precis ska återgå till neutralt ansiktsläge? Då ser man fruktansvärt störd ut. Jag reflekterade länge över detta och delgav Teresa mina tankar, men fick inte direkt någon stimulerande respons. Jag skulle hur som helst gärna ha det på bild.
För övrigt har jag fått erbjudande om en lägenhet. Jag blir uppspelt.
Jag är inte grannen ovanför.
Ser fram emot att se Movits nästa vecka! Jag hoppas bara inte att det dyker upp någon obehaglig överraskning, typ som att man måste ha biljett. Då blir jag sur på riktigt.
Nu är jag dödstrött. Att studera på heltid tär.
"Jag är upptagen".
Tänk om vi kunde få färdigt alla intervjuer i veckan. Jag skulle bli så glad!
Huvudvärk. Men nu är det dags att fortsätta.
Söndagsnöje.
Idag sov jag till halv tio! HURRA! Så idag är jag pigg, faktiskt. Joggade runt trummen med en innesko i varje hand. Det såg jättetöntigt ut men min plan var att jogga till gymmet. Och där blir det ju nackskott om jag använder utomhusskor inne. En trevlig man ropade "bra joggat" på willys parkering. Han tyckte nog att jag var en tjockis.
Jag borde gå till Willys, bara för miljöombytets skull.
- tvättar jag
- bakar jag scones
- städar jag garderoben
- upptäcker jag att klockan inte ens är nio när mina sysslor är genomförda.
En viss trötthet hänger över mig. Jag kollar på amerikanska tv-shower och rycks med i det överflödiga känslosvallet. Jag försöker läsa om förvaltningens legitimitet men äter glass istället. Jonna har ringt två gånger Det tycker jag är trevligt. Sanna har konstaterat en viss bakfylla i min soffa. Teresa har våldfört sig på min ringklocka och hållit mig sällskap framför MTV.
Nu vet jag hur mina 25 kvadratmeter ser ut.
Baksidan med sittningar...
Han som hellre köper te...
Jag tycker om vår handledare. Ja, det gör jag. Han är ytterst sympatisk.
Har jobbat med b-uppsatsen idag. Vi ser ljus i mörkret så att säga: vår teoretiska anknytning är bra, vi kan skita i hela surveyundersökningen och vi har införskaffat oss intellektpoäng genom att låna onödigt många böcker på biblioteket. Hurra.
Kom precis hem från en mindre lyckad simtur. Motionsbanan var överbefolkad av medelålders feta kvinnor, vilket satte stopp för min glamorösa simteknik. Det hela slutade med frustration och en inspektion av äventyrsbadet. Där var det bedydligt luftigare och jag kände glädje när jag begav mig ut i "forsen". Den är bara igång en gång i timmen så jag hade fantastisk tur som fick möjlighet att krydda min vardag med lite äventyr. Teresa blev alldeles omskakad.
Imorgon är det finsittning. Jag får väl försöka att vara lite fin.
På Jonnas begäran:
Sommarminnen:
It's like looking down the barrel of a gun - and it goes off.
Snart kommer Kristoffer hem. Han vill säkert mala kaffebönor åt mig. Helt plötsligt känns snabbkaffe som en bra vara. Färskmalet i alla ära, men när man vill ha kaffe NU så är det en motgång att plocka fram kaffekvarnen. Och eftersom jag har så mycket för mig, gör jag bedömningen att jag faktiskt inte hinner mala...
Att dansa i lila päls.
Idag har jag alltså inte gjort mycket. Utnyttjar mest Kristoffer giganstiska högtalar och kör på repeat:
Eftersom jag har långtråkigt och snokar i Kristoffers dator:
En gammal bild som Julia lät utgjuta sin kreativitet över.
Jag sitter alltså i Hjo, efter en lång bilfärd. Det kändes som äkta lyx att inte behöva åka kollektivt - tack Frida!
Jag är dödstrött. Men solen skiner och man BORDE gå ut.
Tentan är redan glömd. Nu kanske jag kan börja sova igen. Det vore angenämt.
Tentaångest.
Eller vänta, jo det kan det.
Sköna maj, välkommen!
Jag vaknade halv sju och konstaterade att någon form av stresshormon cirkulerade mellan höger och vänster hjärnhalva. Dessutom cirkulerade något annat i blodomloppet och jag drog slutsatsen att: jag är trött. Så jag lyckades mot alla odds somna om och vaknade när Teresa ringde vid nio. Jag tyckte att jag var klarvaken ända tills jag märkte att jag svarat i telefonen som vanligt, trots att headsetet satt i.
Igår blev det trevligt. Vi grillade och jag bangade inte Sivans (okej jag gick hem först men det hör inte hit).
Idag är det första maj: jag saknar såklart Jonna lite extra. Vi ska ju egentligen cykla ut till en sjö, ställa oss på en sten och vråla de första raderna av "Vintern rasat" för att komma på att vi faktiskt inte kan låten, och till slut ta årets första dopp. Det är oftast ytterst obehagligt - både doppet och vår skönsång. Men jag saknar det.