12 done, 3 to go.

Jag känner att hela min tillvaro kretsar kring min b-uppsats, därmed också min blogg. Det blir lätt så att man enbart ägnar sig åt det som är livsupprätthållande och att skriva uppsats, när det är maj och man läser statsvetenskap. Dessutom blir man sockerberoende på kuppen. Slutsats: uppsatsskrivande leder till fetma och magsår.
Men det går framåt. Jag ska verkligen inte klaga. Alla studentintervjuer är gjorda och sammanfattade. Bara tre lärare kvar att intervjua.

Nu ska jag stimulera mina hjärnceller med lite bittert sällskap och rosévin.

Sociala kön och barska tanter.

Vilken presterande dag: vi har intervjuat sex studenter och tre lärare. Jag har fått öva på att vara social och antasta folk jag inte känner. Dessutom fick jag psykbryt under en intervju, men gick i terapi hos Teresa efteråt. Jag blir helt enkelt rädd för människor som har ett vasst tonläge.

Imorgon är det handledarträff och förhoppningsvis en uppmuntrande knuff i rätt riktning.

Grubblade lite på lunchen idag. Har ni tänkt på det där fåraktiga ansiktsuttrycket man har precis när man slutar skratta? Eller när man har hälsat trevligt på någon, och precis ska återgå till neutralt ansiktsläge? Då ser man fruktansvärt störd ut. Jag reflekterade länge över detta och delgav Teresa mina tankar, men fick inte direkt någon stimulerande respons. Jag skulle hur som helst gärna ha det på bild.

För övrigt har jag fått erbjudande om en lägenhet. Jag blir uppspelt.

Jag är inte grannen ovanför.

Jag är törstig när jag vaknar, jag är törstig under dagen och jag är törstig när jag går och lägger mig. Det känns gött. Dessutom har jag haft ilningar i huvudet idag, liksom blixthuvudvärk. Kan det vara stress kanske?

Ser fram emot att se Movits nästa vecka! Jag hoppas bara inte att det dyker upp någon obehaglig överraskning, typ som att man måste ha biljett. Då blir jag sur på riktigt.

Nu är jag dödstrött. Att studera på heltid tär.

"Jag är upptagen".

Det går framåt med uppsatsen. Vi har börjat testintervjua och ragga lärare inför kommande undersökning. Två av fem ställer upp. Hurra? Bara kvinnor för övrigt. Männen är visst ytterst upptagna.

Tänk om vi kunde få färdigt alla intervjuer i veckan. Jag skulle bli så glad!

Huvudvärk. Men nu är det dags att fortsätta.

Söndagsnöje.

Dagen slutade över förväntan igår. Efter att ha befunnit mig i dvala mellan sex och halv nio, tvingade jag mig upp ur sängen. Mest för att ställa in kvällsmaten i kylskåpet. Annars hade jag nog somnat för natten. Jag upplyste Frida om mitt miserabla tillstånd och resultatet blev en kvällspromenad och lösgodis. Sen satt vi och njöt av lördagkvällen framför tvn. Dessutom diskuterade vi ungdomsböcker och läslusen och blev på ytterst gott humör. Jag tackar för en trevlig afton.

Idag sov jag till halv tio! HURRA! Så idag är jag pigg, faktiskt. Joggade runt trummen med en innesko i varje hand. Det såg jättetöntigt ut men min plan var att jogga till gymmet. Och där blir det ju nackskott om jag använder utomhusskor inne. En trevlig man ropade "bra joggat" på willys parkering. Han tyckte nog att jag var en tjockis.

Jag borde gå till Willys, bara för miljöombytets skull.

Jag vaknar kvart i sju och tror att jag är utvilad. Därför:
- tvättar jag
- bakar jag scones
- städar jag garderoben
- upptäcker jag att klockan inte ens är nio när mina sysslor är genomförda.

En viss trötthet hänger över mig. Jag kollar på amerikanska tv-shower och rycks med i det överflödiga känslosvallet. Jag försöker läsa om förvaltningens legitimitet men äter glass istället. Jonna har ringt två gånger Det tycker jag är trevligt. Sanna har konstaterat en viss bakfylla i min soffa. Teresa har våldfört sig på min ringklocka och hållit mig sällskap framför MTV.

Nu vet jag hur mina 25 kvadratmeter ser ut.

Baksidan med sittningar...

...är att de börjar så tidigt. Eftersom jag inte är en erfaren sittning-student lyckas jag alltid bli trött innan man ska ut. Förfest vid fyra liksom. Jag dricker kaffe och laddar med en gammal goding:

Han som hellre köper te...

Jag tycker om vår handledare. Ja, det gör jag. Han är ytterst sympatisk.

Har jobbat med b-uppsatsen idag. Vi ser ljus i mörkret så att säga: vår teoretiska anknytning är bra, vi kan skita i hela surveyundersökningen och vi har införskaffat oss intellektpoäng genom att låna onödigt många böcker på biblioteket. Hurra.

Kom precis hem från en mindre lyckad simtur. Motionsbanan var överbefolkad av medelålders feta kvinnor, vilket satte stopp för min glamorösa simteknik. Det hela slutade med frustration och en inspektion av äventyrsbadet. Där var det bedydligt luftigare och jag kände glädje när jag begav mig ut i "forsen". Den är bara igång en gång i timmen så jag hade fantastisk tur som fick möjlighet att krydda min vardag med lite äventyr. Teresa blev alldeles omskakad.

Imorgon är det finsittning. Jag får väl försöka att vara lite fin.


På Jonnas begäran:


Sommarminnen:


It's like looking down the barrel of a gun - and it goes off.

Det här med rastlöshet som skapar kreativitet och apati på en och samma gång: jag har långtråkigt samtidigt som jag inte kan med att göra något "bra", typ plugga . Däremot blir jag förfärligt kreativ när det gäller att fylla ut min tid med onödiga saker - eftermiddagen har ägnats åt att göra en usel pianoslinga i ett musikprogram jag inte förstår mig på. Det slutade med att jag tryckte på "NO" när datorn undrade om jag ville spara. Alltså: det var inget missförstånd, bara att jag insåg att jag spenderat halva min dag med att lyckas skapa ett skrattretande oljud i tretakt.

Snart kommer Kristoffer hem. Han vill säkert mala kaffebönor åt mig. Helt plötsligt känns snabbkaffe som en bra vara. Färskmalet i alla ära, men när man vill ha kaffe NU så är det en motgång att plocka fram kaffekvarnen. Och eftersom jag har så mycket för mig, gör jag bedömningen att jag faktiskt inte hinner mala...

Att dansa i lila päls.

Jag äter jätteglassar, sover och vilar. Det kan hjälpa mot stress. Jag börjar i alla fall sluta vingla av trötthet.

Idag har jag alltså inte gjort mycket. Utnyttjar mest Kristoffer giganstiska högtalar och kör på repeat:

Eftersom jag har långtråkigt och snokar i Kristoffers dator:


En gammal bild som Julia lät utgjuta sin kreativitet över.
Jag sitter alltså i Hjo, efter en lång bilfärd. Det kändes som äkta lyx att inte behöva åka kollektivt - tack Frida!
Jag är dödstrött. Men solen skiner och man BORDE gå ut.
Tentan är redan glömd. Nu kanske jag kan börja sova igen. Det vore angenämt.

Tentaångest.

Jag har laddat med falafel och kladdkaka. Det kan inte gå fel. Det kan inte gå fel. DET KAN INTE GÅ FEL.

Eller vänta, jo det kan det.

Sköna maj, välkommen!

Äntligen är årets bästa månad här. Och årets sämsta.

Jag vaknade halv sju och konstaterade att någon form av stresshormon cirkulerade mellan höger och vänster hjärnhalva. Dessutom cirkulerade något annat i blodomloppet och jag drog slutsatsen att: jag är trött. Så jag lyckades mot alla odds somna om och vaknade när Teresa ringde vid nio. Jag tyckte att jag var klarvaken ända tills jag märkte att jag svarat i telefonen som vanligt, trots att headsetet satt i.

Igår blev det trevligt. Vi grillade och jag bangade inte Sivans (okej jag gick hem först men det hör inte hit).

Idag är det första maj: jag saknar såklart Jonna lite extra. Vi ska ju egentligen cykla ut till en sjö, ställa oss på en sten och vråla de första raderna av "Vintern rasat" för att komma på att vi faktiskt inte kan låten, och till slut ta årets första dopp. Det är oftast ytterst obehagligt - både doppet och vår skönsång. Men jag saknar det.


Vetenskapliga metoder tar upp alldeles för mycket tid av mitt liv.

Jag vet att jag är usel på att uppdatera. Men jag är trött när jag vaknar, trött när jag pluggar och trött när jag går och lägger mig. Men hjärtklappningen håller mig vaken. Skynda skynda skynda.

I helgen tog jag mig friheten att impulsåka till Göteborg. Det var inte alls planerat. Det var snarare planerat att INTE åka dit. Och så blev det som det blev. Jag fick i alla fall se skärgården med Kristoffer, Erik och Ulika. Dessutom hann jag racerumgås med Julia och Emelie. Nästa gång jag åker dit ska jag våldgästa alla mina vänner.

Nu sitter jag och är bitter men hittade till min stora glädje en av Tigas nya:

PM och voltvändningar.

Återigen en intensiv vecka. Efter min blixtrehabilitering i Gnosjö kom jag tillbaka till Växjö igår. Jag blev såklart välkomnad med mat hos Teresa. Efter tre ihärdiga försök att formulera en frågeställning till b-uppsatsen, lyckades vi till slut få till något som verkade rimligt. Vi mailade över skiten till vår handledare och krävde HANDLEDNING för att kunna fortsätta. Kvällen avslutades med rabarberpaj hos Frida. Tuppen upp.

Idag begav jag och Teresa oss till simhallen runt åttasnåret. Happy times. Vi kände oss hälsosamma och jag fick öva crawl och voltvändning - och gissa: jag gjorde framsteg. Antingen är Teresa en stor pedagog eller så är jag helt enkelt oförskämt begåvad. Jag menar: kan man inte crawla vid 22 års ålder, är det faktiskt inte så lätt att lära sig.

Efter vårt hurtiga träningspass gav i oss i kast med pmet och fick till och med ett uppmuntrande mail från vår handledare. Jag skrek: jag ser ljuset Jonatan! Och kände mig lättad för första gången på en månad.

Dagens sämsta är en uppsnittad tumme.

.

Det här med skolångest. Nu tar jag en liten time out.

Jag ska till Göteborg!

emelie säger:

jag måste sätta mig och plugga nu

annars kommer jag skära mig i armarna

im sorry

Karolina säger:

Oj.

Då tycker jag att du ska plugga

emelie säger:

ja. jag också.

blir sååå tråkigt annars.

Karolina säger:

Ja faktiskt.

emelie säger:

men vi hörs imorgon eller dyl

PUSSEN!

Karolina säger:

Det är så dyrt med rakblad.

Ja det gör vi!

PUSSPUSSPUSS

emelie säger:

och plåster

speciellt om man vill ha fräsiga plåster med bamse på, och det vill man ju

Karolina säger:

Ja.


Du är tjock. Varför?

Vilken hektisk vecka: årets sämsta seminarieinsats, big comedy och bio. 

Kristoffer har alltså varit här och försett mig med underhållning. Big comedy var såklart toppen, och David Batra var bäst. Jag älskar honom. Bion igår var också riktigt bra - "Män som hatar kvinnor". Sen den, om ni inte sett den.

Idag har jag botat ensamheten med träning. Det var skönt för en gångs skull.

Dagens händelse är ändå när ett par, som går framför mig (och äter glass ur en tvåliters burk) vänder sig om och frågar: "Såg du vad som föll från himlen nyss?". Jag tänker: "Ni är höga" men svarar artigt: "Nej" och tittar upp mot en tom klarblå himmel. De pekar på något vitt gegg på sina armar och säger att det kanske är fågelbajs. Jag svarar att det verkar rimligt men då invänder de med att det inte är några fåglar inom synhåll. "Det kan vara glass", säger den ena av dem och den andra svarar: "Ja kanske, men jag har ingen lust att smaka".

Jag går därifrån och tänker att det var en lustig händelse.

Tidigare inlägg Nyare inlägg