sotto voce

Idag skiner solen. Jag gick med uppknäppt jacka till skolan i morse. Det kändes bra.

Nu vet jag inte riktigt varför jag började skriva. Vet liksom varken vad jag ska skriva eller hur jag hade tänkt hinna. Die Bekämpfung det Arbeitslosigkeit väntar på att bli presenterat på dagens lektion.

Josh Rouse - Why won't you tell me what passar utmärkt att duscha till. Eller diska.

När det pirrar i magen 2007. På repeat. Hela natten.

Tillbaka från fjällen. Eller ja, det har jag ju varit ett tag. Men nu är jag tillbaka i verkligheten: framför mig har jag två dagar av råplugg inför tentan på lördag. Det där med att ta semester alldeles för länge mitt i terminen kanske inte är den mest briljanta idé man kan beskylla mig för.

Anyhow, jag känner mig utvilad. Rent mentalt alltså. Av någon anledning (det kan vara någon form av förträngd stress som spökar) har jag sovit dåligt den senaste tiden. Först sov jag jättedåligt i fjällen, sen sov jag dåligt en natt i Gnosjö och nu har jag sovit dåligt hos Kristoffer. Antingen är det för varmt, för kallt, för trångt, för mycket snarkande eller bara jag som vaknar självmant i gryningen. Eller långt före gryningen. Nog om mina sömnbesvär.

Fjällen var underbart. Alla lårbenshalsar på plats och humöret i behåll. Inte heller några större psykiska men efter en helvecka med familjen.



Resan händelse får helt klart bli äventyret i "pariselöjpa". Denna mytomspunna utförslöpa tog sig farfar an, redan för flera årtionden sen och nu tyckte någon, med största sannolikhet inte jag, att vi skulle göra det samma.
Efter att ha gått en tur på en mil ska mamma och pappa ta bilen ner till stugan och vi syskon bestämmer oss alltså för att "bara åka utför" den sista biten ner till byn, i "pariselöjpa". Okej tänker jag, nedförsbacke klarar till och med jag, jag som för tillfället(?) var fysiskt förhindrad av min bristande kondition och en tärande förkylning. Dessutom redan utmattad av en heldags anstränging och en mil för mycket på längdskidor. Men som sagt, nedförsbacke.

Jag tänker aldrig tanken på att vi skulle kunna hamna fel - jag menar: ett berg, en by. Bara att åka mot den riktningen där det lutar nedåt. Eller? Pappa försöker kanske ropa några varningens ord, eller väganvisningar innan vi beger osd. Min handlingskraftiga broder har dock redan kastat sig iväg med svaret "Vi ses i bunn".  Med rädsla för att komma efter fattar jag det grundlösa beslutet att hänga på.

Och så fel det går. Turen börjar med en nära-döden-uppförsbacke. Jag vill kräkas eller bli transporterad med lift. När jag kämpat mig upp för den första och mottagits av mina syskons hånleende och otåliga väntan högst upp i backen så ser jag att jag inte alls är uppe, utan att det är lika långt till. Minst. Så gick det med "att bara åka sista biten ner till byn". Efter en vänlig raksträcka ser jag till min stora förvåning att Johanna och Tobias vänligt pekar med stavarna ut i en slalombacke. EN SLALOMBACKE! Vi har alltså gått uppåt, i evighet för att komma ut i en slalombacke. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men väljer att skratta hysteriskt. Självmord känns som ett trevligt alternativ. För mitt inre ser jag en galen tur i en alltför lång skidbacke på skidor anpassade för något helt annat än slalom. Jag avsäger mig allt ansvar och glider vingligt efter mina ledsagare. Efter bara några meter ser vi en skylt in i skogen "pariselöjpa". Ära vare gud,
Vi hittar alltså rätt och visst tusan går det utför. På alla sätt och vis. Men vi hittar rätt. Vi kommer hem. Vi får en varm dusch. En uppvärmd stuga. Och jag vilar med ett beklagligt kroppsspråk i soffan tills kvällsmaten står på bordet.