sotto voce

Ibland kommer man av sig. Tar liksom semster från en del av tillvaron. Vid tillfälle ska jag ta semester från mig själv, som jag sa till Kristoffer när jag tyckte som mest synd om mig själv. Hallå, jag hade ju nästan 39 graders feber?

Just det där är roligt. Eller märkligt. I lördags hade vi planerat in en middag på Soya i Jönköping - jag, Kristoffer, min bror och Carin. Kristoffer påpekar trötthet och halsont redan innan vi lämnar Hjo men visar ingen antydan till att stanna hemma. Jag tycker att han är gnällig, gaska upp dig, ta en alvedon, det här blir trevligt. Vi åker till Skövde - han kroppsspråk säger skjut mig, hans hudfärg bryter på british english - jag tänker något tungt och frågar om vi inte ska ställa in hela evenemanget. "Nej, nu försöker vi". Jag blir irriterad och sur. Det är uppenbart att han inte kommer orka, men eftersom jag är en ödmjuk människa tycker inte jag att jag ska avgöra hur han mår. Och visst kan man inte bli sur på någon som mår dåligt? Jag borde skämmas.

Vi går mot tåget - gentlemannen aka surballen erbjuder sig att bära min väska. Ja, BÄRA en väska som man kan rulla. Jag upplyser om att den har hjul men det hjälper inte. Kristoffer den vandrande vålnaden Öst tycker att det är en utmärkt idé att BÄRA en resväska med hjul, särskilt när man redan är så sjuk att man knappt kan gå. Irritation - nej, jag skäms inte och ja, jag blir irriterad på människor jag tycker mycket om, ännu mer när de är svaga och envisa.

Under tågresan tilltar blekheten och jag tar feministiska initiativ och upplyser min bror om situationen. Tillsammans, utan Kristoffers samtycke ställer vi in middagen. Och tur det, för när vi anländer till Gnosjö är Kristoffer så krasslig att pappa erbjuder whiskey och han tackar nej. Han däckar i min bäddsoffa.

När jag fått mina hormonsvängningar under kontroll gör jag rostat bröd och té - man blir frisk av det säger mamma. Från min sida var den en försoningsgest för något vi inte bråkat om. Kanske som en ursäkt för mitt dåliga humör. Jag går också och lägger mig - för tada: jag har också blivit sjuk! Jag vrider på mig och är ynklig, kräver ompyssling och medicin - och då inser jag hur dum jag varit.

"Gaska upp dig, ta en alvedon, det här blir trevligt" - jag tar tillbaka allt.

God morgon världen. Nu har vi vaknat till liv - efter några timmars djup sömn. Eller djup och djup. Jag vill ju bestämt hävda att Jonnas väckarklocka ringde någon gång under natten. Eller rättare sagt två gånger. Det är förvirrande ska ni veta, hennes väckarsignal är nämligen samma som min ringsignal så jag trodde ju att det var min telefon som ringde. Något som förstärkte känslan av att det faktiskt var min telefon var att Jonna inte vaknade och stängde av den jävla klockan. Och det bästa av allt: nu vet vi inte hur det verkligen ligger till. Jag håller dock fast vid att klockan ringde, men Jonna som uppenbarligen sovit som en död, menar att jag hittar på.

Natten blev lång och fartfylld. Fyra klubbar varav en som Jonna jobbat på. Underbar: vakter som kindpussas, slippa köa, få gratis champange. Tack Jonna. High five! Du får fyra toasters (tummen upp)

Nu skulle Jonna utöva någon form av teknisk support från sin fosterställning i soffan. Jag försökte nämligen lägga in bilder igen men det händer liksom inget när jag kopplar in kameran. Jonna säger: testa ett annat USB-hål.
Det där med komplicerade tekniska termer känns, after all, väldigt väldigt överflödigt.

Nu är jag i Paris. Jag har blivit kär: i Jonnas lägenhet. Hade egentligen tänkt lägga upp lite fina bilder, men något i min tekniska natur begränsar mig. Hur som helst, det här är det ultimata bohemboendet, en liten takvåning med ett sovloft, träbalkar i taket och en öppen spis. Och i ordet bohem ingår på något sätt att det kostar multum, men ska se ut att inte kosta så mycket. Här har du det: 25 kvadratmeter för 8000 i månaden. Hurra.

Resan hit gick kalas. Jag varken dog eller blev självmordsbombad. Min enda motgång var allt väntande och en transfer på Charle de Gaulle som jag inte visste att jag skulle ta. Men jag hookade upp med en tjej som såg lika vilsen ut som jag. På min underbara engelska frågade jag: is this the train to Paaaris? Hon tyckte säkert att jag var dum i huvudet, eftersom det inte var något tåg. Aber. Det är bara att svälja logiken och spela dum.

Snart ska jag bege mig ut på äventyr. Tänker dock inte stressa. Jag kommer ändå hinna gå vilsen.

Jonna har ritat en karta till mig. Den är inte skalenlig, jag får huvudvärk!

Nu ses vi snart. Jag biter på naglarna och känner väldigt påtagligt att jag inte är så berest som man kunde önskat. Dessutom lyssnar jag på "I wanna dance with somebody" och saknar Kristoffer, redan. Han åkte för två timmar sen. Näste gång får han följa med.

Igår kunde vi inte sova. Jag vet inte vad andra par brukar göra, men vi skrev i alla fall en julsaga. Laptopen i sängen är ändå en stämningshöjare. Och man blev trött ganska fort. Och sagan blev fantastisk. "En glittrande julsaga" heter den, och vad ska jag säga? Julstämningen begränsas nog till titeln. För en kort stund trodde jag faktiskt att vi skulle kunna skriva en mysig berättelse.
Den spårade ur. Den spårade ur. Den spårade ur. Tomten gör inbrott i den lokala allköpsbutiken för att stjäla en gran och en skiva med Peter Jöback. Detta efter att han vandrat i dagar över prärien i sin canda goose. Först på brottsplatsen är Rolf Lassgård...ja ni hör. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta.

Nu bär det av. Tidspessimisten inom mig har höjt sin eldgaffel.

Imorgon bär det av mot Paris. Jag börjar få lite ont i magen, äventyrsmagont. Jonna kan nämligen inte möta mig på Charles de Gaullle, så jag ska ta "pendeltåget som det heter på svenska" in till Paris. Det ska nog gå fint. Som jag sa till Jonna: med min franska i bagaget och med turbanen på huvudet kommer allt att gå very very smooth.

Hur turbanen kom in i bilden: det har tydligen varit någon form av terrordåd i Paris, och fördomsfull som jag är så utgår jag ifrån att alla terrorister bär turban. Alltså: jag bär också turban för att undvika att bli ihjälbombad på metron. Och mitt franska ordförråd lämnar inget att önska. Händer det något ler jag bara och säger: c'est une jolie jardin, n'est pas? (jag reserverar mig för eventuella stavfel, men mitt uttal är ultimat) "Det är en vacker trädgård, eller hur?" Om denna fras inte skulle föra mig på rätt väg blänger jag bara och lägger till: je cherche mes clés! Depeche toi! "Jag letar efter mina nycklar. Skynda dig!". Det kommer gå så bra. If you don't know where you're going, any road will take you there.  

För att musiksätta min längtan hade jag tänkt lägga upp någon bra låt, där de sjunger om Paris. Men jag hittade ingen:

Inflyttningsfest - fyra månader efter själva inflyttningen. Det finns alltid anledning att fira.

Det blev en ytterst lyckad tillställning, stämningen var god och lägenheten välstädad. Snacks och snittar i vuxen tappning. Jag gjorde en insats och dekorerade pepparkakor med ädelost och päronskivor. Med andra ord: jag skar fula, alldeles för stora päronbitar och tryckte stolt fast dem på de prydligt uppradade pepparkakorna. Lite som att låta ett barn hjälpa till med matlagningen: "Ska jag skära dem såhär?", "Blir detta bra?" osv. Man ser själv att ens kreativa skapelse rakt igenom är ful men fiskar ändå efter komplimanger - "Haha, tittade vad fula de blev". Och alltid finns det någon vänlig själ, som sympatiskt lovar att "jovisst, de blev ju jättefina". 

Som sagt, det blev en mycket trevlig kväll - mycket Bonnie Tyler och Chapel Hill. En hel del prat om barn också:
- Man måste ju tänka på sin efterbörda - eller vad heter det nu igen?
- Du menar avkomma?
- Ja, just det.

Att vara på resande fot. Det är lite av en halvtidssysselsättning för mig. SJ och jag har en alldeles särskild relation. De tar mina pengar, och jag får vänta på försenade tåg. Men personalen på resecentrum är så sjukt trevliga. Så jag känner mig nästan tacksam över att överhuvudtaget få åka med SJ.

Tåget var överfullt som vanligt. Jag satt i den underbara sektionen med "fällstolar" som inte går att boka. Det var trångt, varmt och fuktigt. I vagnen intill gallskrek en unge. Jag diagnostiserade tarmvred ända tills jag fick syn på honom. Då stod det klart: DAMP. Han vred sig spasmiskt i sin faders desperata famn. Och slutade verkligen inte skrika. Till slut sa tågvärden: du kan låta honom gå omkring lite, det gör inget - varpå den förolämpade fadern släppte iväg sin hysteriska avkomma. Ungen, kanske fem år blev tyst direkt och började långsamt ströva genom vår vagn. Han snörvlade och tittade sig storögd omkring på alla som tacksamt log tillbaka. Nu blev han ju gullig helt plötsligt. Den lilla dåren. Jag kunde knappast hålla mig för skratt. INGEN TYCKER SYND OM DIG, LILLA SNOR. Onda tankar. Jag flinade hånfullt mot honom och han rusade tillbaka till sin pappa.

Nu ska jag äta fläskfilé. Happy times.

Borde jag känna mig nöjd med att försöka hoppa i takt? Det där med pretentiöst musikval känns så 90.

Här sitter jag och minns. Ibland undrar jag varför högstadietiden känns så viktig? Eller viktig kanske är fel ord. Speciell.

Jonna: tänk om vi skulle åka tillbaka EN dag. Vi skulle promenera i timmar och skicka sms. Du skulle sitta vid datorn, berätta om kvällen innan. Att du sovit för lite men du skulle vara glad ändå. Jag skulle ligga på sängen bredvid datorn och känna mig delaktig, kanske ge några konstruktiva förslag på lögner. Vi skulle förmodligen lyssna på "Breakfast at Tiffany's" och "Please, forgive me". Vid nio skulle jag vara trött, eftersom jag alltid går upp för tidigt. Vi ses imorgon, kunde man säga och veta att det alltid stämde.

Det bästa med högstadietiden är i alla fall att man har lyckats skapa distans till den. Självdistans. Sjävrespekten är det värre med. Såhär alltför många år senare åker vi alltid förbi hans hus. Och det är fortfarande spännande. Hög femma.

Eftersom det snöar och jag sitter här och tänker på högstadiet:

Tentan är avklarad. Kan verkligen ha gått hur som helst. Don't panic. Av någon anledning är jag inte så orolig. Min världsbild rasade ihop redan när jag fick reda på att wikipedia inte är en acceptabel källa. Så vad kan få mig ur balans? Varje dag och motgång innbär ett steg närmare min parisresa.

Igår kunde jag inte sova. Och nej, det berodde inte på spasmer i hjärtat eller något annat som man koppla till stress eller något annat osunt i-landsproblem. Det berodde på att min granne (jag utgår ifrån att det var min granne) hade fest. Underbart måndagkväll. Jag är inte bitter - jag går upp extra tidigt och spelar tyska slagdängor för att ge igen istället. Kan jag inte sova på natten, ska de fan inte få sova på dagen. Punkt.

Med hjärtat i halsgropen lyssnar jag på Just Jack och saknar Emelie, Öland och delikatobollar.

Några timmar, en vin flaska och en pepparkaksburk senare. Jag känner mig inte mycket klokare inför tentan imorgon. Det lustigaste av allt är mitt lugn. Förmodligen kommer jag vakna svettig och lukta illa och tänka: "HELVETE". Ja, längre än så kommer jag nog inte tänka. Det skulle ju vara att förstöra dagen.

Det är svårt att hålla isär sanningbaserad kunskap och kunskapsbaserad sannig. Men så har jag ju inte stenkoll på postmodernismen heller. Har en obehagligt känsla av att denna abstrakta teori kommer att förfölja mig resten av mitt liv, alternativ sätta dit mig på tentan imorgon och så kommer jag förtränga den och leva i en socialt konstruerad verklighet utan att veta om det . "Den kom efter kalla kriget. Och man skickade mycket post". Tänk om det ändå var så enkelt. Eller som att "Stalin var en hygglig kille ändå". Vem vet? Det kanske var så. Det vore ju totalitärt att hävda att det enbart finns en sanning?

Hade tänkt ladda upp ett roligt youtubeklipp om andra världskrigets egentliga orsak. Med Magnus Härenstam och allt. Men det får vänta.

Ja vad ska jag säga? Det här sammanfattar min dag. Jag skrattar. "Det här är en sådan där med 120 verser som aldrig tar slut va?" , som mamma sa. Och pappa ler och kan i alla fall 119 av verserna. Som sagt, jag skrattar.

Lördagkväll: hur kan historien ha en sanning om sanningen inte har en historia? Det här är verkligen utanför min intelligens. Saaari. Jag har mer konstaterat att lögner kan ha en historia: ofta en väldigt lång, komplicerad och rolig historia.

Jonna och jag åkte bil idag. Det är lite av en tradition när hon hemma. Vi åker till Anderstorp och ser dumma ut, går en sväng på Lindex och åker hem igen. Underbart. Måste även kommentera Jonnas kontinentala körning: hon stannar inte vid stopp och tutar så fort hon får chansen. Och får hon inte chansen, så tar hon den. "HAN VAR ÖVER PÅ MIN VÄGHALVA". Ja, jo lite grann kanske.

Ikväll får vi gäster, så jag flyr fältet. Till Kjelles bar såklart. Kein Alkohol ist auch keine Lösung är ju dagens och alla dagars sanning. Det finns sanningar, de kan fastställas empiriskt - en öl gör människan glad, punkt. SÅ fuck off alla postmodernister.

Har gjort tappra försök till att plugga idag, men lusten drar bort från böckerna mot - något annat. Ägnade mig åt en lite alternativ instuderingsmetod idag: jag lyssnade på progg med pappa. Låten handlade om Koreakriget och var ändå ganska festligt. Om inte festlig så ändå väldigt bitsk. Om jag hade varit 20-åring på 70-talet, hade jag eventuellt varit någon form av extremist.

If you don't know where you're going, any road will take you there. YES.

Nu har jag pluggat frenetiskt åtmintone några timmar. Jag gick upp för tidigt för att stilla mitt dåliga samvete och yes, det funkade.

Dagens höjdpunkt hittills är min vällagade lunch. Har försett min lekamen med smörgåsar den senaste tiden så idag smakade det fint med lite KÖTT.

Har även fixat present åt min syster, jag leder henne in på rätt väg som någon sa. Jag håller tummarna för att det är sanning.

Nu ska jag göra mig acceptabel inför en kväll i Kjelles bar. Middag och allt. Jag känner mig så välkommen att jag blir helt ivrig. Kvällen kommer nog inte resultera i något: "Nu har vi öppnat jacobs kreeeeeken" men ändå. ÅH jag blir så glad. Vi ska äta något kontinentalt som jag glömt namnet på - jag flyr julskinkan och potatismoset här hemma i Svenssonsfären. (eller jag kommer förmodligen smygäta lite skinka i natt när jag ranglar hem från la party i Kjelles bar). Jag är noga med att nämna Kjelles bar flera gånger. Kan liksom inte nog understryka glädjen över denna lyckans bar.

Men en först alltid en dusch inte lukta usch stå högt i kurs.

Nu har den infunnit sig: den positiva stressen, som det så vackert heter. I grund och botten tror jag inte på att någon sådan existerar. Inte i min värld åtminstone. All stress är negativ. Vad som infunnit sig är alltså motivationen, vilken kanske från början bottnar i någon form av stress över det krympande avståndet mellan min insats och tentan. Hur som helst så känns det bra. Motivationen alltså. Inte att jag får panik över att jag borde börjat tidigare. Det är stress.

Snart bär det av till Gnosjö. Heja kust-till-kust. Låt oss kollektivt peka finger åt Alvesta.

Could it be so what we think to be right,
Is simply the opinion that survived?

För att göra internationella relationer gör jag kopplingar mellan konstruktivism och låttexter.

Imorgon är det fest i Kjelles bar. Jag längtar av hjärta, själ och törst.