sotto voce

Jaha. This is it, så att säga.

Här sitter jag med hårfärg i håret (det var ju tur) och känner mig allmänt belåten med att detta är min sista dag hemma. Var och dumpade all min packning hos Julia innan. Hon tyckte jag pratade konstigt. Det kan jag dock kompensera med mina obegränsade kunskaper inom Junge-gruppens vida referensramar.

Det ska bli så fantastiskt att åka iväg. Det är nästan obeskrivligt. Sådär säger jag delvis för att alla ska bli nyfikna och vilja känna samma sak som jag, vilket inte går eftersom jag inte kan beskriva hur jag känner. Det är ett mysterium, som aldrig kommer att lösas.

Gud det är så varmt. Och jag har ätit nybakad kladdkaka med för mycket glass. Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram?

Jag hoppas verkligen att jag får tillgång till det globala nätverket i Berlin, trots att det är i gamla öst som jag kommer att slå klackarna i taket. Men vad tusan. Jag har ju inte planerat att resa tillbaka femtio år i tiden, så vem vet - tyskarna kanske har internet trots att de förlorat två världskrig?

Nej nu ska jag spendera mina sista timmar med mor och far. De kommer sakna mig så.