sotto voce

Igår fixade jag äntligen mitt pass. Fader glad, Tobias och Adhd var också med. Det var en upplevelse. Det är inte varje dag man roar sig på polisstationen.

Pappa lyckades ju bryta ihop ganska snart när han fick veta att vi inte kunde ordna pass åt Johanna utan att mamma var med. Tobias föreslog att han kunde säga att vi hade med mamma på länk. Hitech. Pappa blev hur som helst sådär stubinsur som bara han kan och var otrevlig mot den stackars damen som var för övrigt var jättevänlig. Tur att jag var med och kunde tillrättavisa honom så han ändrade attityd.

Sen trodde hon inte att jag var myndig, Tobias sa att jag och Johanna var 153 centimeter långa båda två, alla blev fula på passfotona utom pappa då (som uppenbarligen aldrig blir dålig på kort. 

Min och  Tobias slutsats av det hela blev helt enkelt att man aldrig känner sig snygg (eller jo, när det är dålig beslysning och man är trött och full) Pappa sa då att han alltid kände sig "sådan". Lite oklart där om han ständigt känner sig full och trött, ser dåligt eller är begåvad med ett bra självförtroende.