sotto voce

Att vara på resande fot. Det är lite av en halvtidssysselsättning för mig. SJ och jag har en alldeles särskild relation. De tar mina pengar, och jag får vänta på försenade tåg. Men personalen på resecentrum är så sjukt trevliga. Så jag känner mig nästan tacksam över att överhuvudtaget få åka med SJ.

Tåget var överfullt som vanligt. Jag satt i den underbara sektionen med "fällstolar" som inte går att boka. Det var trångt, varmt och fuktigt. I vagnen intill gallskrek en unge. Jag diagnostiserade tarmvred ända tills jag fick syn på honom. Då stod det klart: DAMP. Han vred sig spasmiskt i sin faders desperata famn. Och slutade verkligen inte skrika. Till slut sa tågvärden: du kan låta honom gå omkring lite, det gör inget - varpå den förolämpade fadern släppte iväg sin hysteriska avkomma. Ungen, kanske fem år blev tyst direkt och började långsamt ströva genom vår vagn. Han snörvlade och tittade sig storögd omkring på alla som tacksamt log tillbaka. Nu blev han ju gullig helt plötsligt. Den lilla dåren. Jag kunde knappast hålla mig för skratt. INGEN TYCKER SYND OM DIG, LILLA SNOR. Onda tankar. Jag flinade hånfullt mot honom och han rusade tillbaka till sin pappa.

Nu ska jag äta fläskfilé. Happy times.