sotto voce - It's like looking down the barrel of a gun

Idag har varit en dålig dag: den börjar med att väckarklockan ringer vid åtta, och ja det är jag själv som ställt den. Mot all logik och biologisk instinkt går jag såklart upp. Ett litet ljus i mörkret är amerikanska "The office" på nian. Jag äter scones och gapskrattar högt. Känns naturligt att sitta där, halvdöd vid åtta och titta på tv, själv, fast man egentligen kunde sova - och dessutom skratta högt. Är det bara jag som känner mig lite mobbad när jag skrattar högt när jag är själv?

Efter en stadig frukost beger jag mig till gymmet. Innan jag cyklar (vilket visade sig vara dagens nästa misstag) tittar jag klentroget i träningsväskan och konstaterar att den känns ovanligt tom. Jag grubblar en minut men beslutar enväldigt att ingenting fattas. Jag cyklar, dvs slirar fram med hjärtat i halsgropen. Väl framme på gymmet upptäcker jag att det är mina träningsskor jag glömt. Vänta - det här känner jag igen. Just det, det var ju JAG som kom med EN sko till gymmet i Hjo. Motgång. Jag tappar modet och har inte hittat det på hela dagen.

Har gjort tappra, eller kanske inte tappra men försök till att plugga. Känns som att jag läst kapitel sju i Premfors precis hela dagen: regeringskansliet och fan och hans moster. Jag vill DÖ.

Dessutom glömde jag en platta på idag. Märkte det dock när jag upplevde en behaglig temperatur i min lägenhet. För att belysa misären ytterligare kan jag tillägga att jag precis lyckades piska mig själv i ansiktet med dammsugarsladden. Den liksom snärtade upp över hakan. Så nu ser jag lite missbildad ut. Men det drabbar ju ingen utomstående.

Alla som vill dricka öl - räck upp en hand!