sotto voce

Lite tjockare, lite brunare och mycket gladare - I'm back from Öland.

Det kanske är först nu jag förstår hur mycket jag kommer sakna min love när jag är i Berlin. Vi fick hur som helst en vacker sista helg tillsammans.

Min torsdagkväll tillbringades med Emelies mamma. Först blev det lite av en road trip med rullande fikarast genom McDriven. I've got a Big Mac, McFlurry and a Quarterpounderrrrrrrrr, som man sjunger.   

När vi anländer på Öland svänger vi förbi Emelielieblings jobb, där vi möts av en ganska mörbultad ängel. Hon har tydligen cyklat omkull i ej nyktert tillstånd på Alvaret. Orsak: en grävling sprang upp på vägen. Emelie ansåg det lämpligt att ta emot smällen med ansiktet. Åh, jag älskar dig. Men som Emelies mamma sa: "Emelie kan du inte berätta vad som egentligen hände nu?" Man kunde lätt tro att det var något av en "jag-ramlade-i-trappan-situation."

Vi har även varit mycket kulturella under min vistele i Näsby. Vi betalade exempelvis tjugo svenska riksdaler för att gå upp i Långe Jan och konstatera att det vore ett osäkert kort att försöka ta livet av sig genom att hoppa. Förmodligen skulle man misslyckas och enbart bryta nacken, vilket i sin tur skulle resultera i framtida besvär om man skulle göra ett nytt försök.

Vi besökte även en marknad där jag åt kroppkakor, body cookies, körperkuchen - you name it. Emelie köpte mig även fyra snapsglas på loppis som inflyttningsgåva i min lya hos Ulrich.

Kvällen banade väg för logdans. Och nu menar jag riktig logdans. Det var jävligt festligt ska jag säga. Vi drog ner medelåldern med 45 år, önskade Beatles, twistade och var allmänt festliga. Det verkade onödigt att bugga och dansa foxtrot. Det skötte alla andra så fanatiskt bra själva. Jag tror även att vi lyckades skrämma livet ur en liten brat från Uppsala. Det slutade hur som helst med att han cyklade hem i panik efter att jag yttrat något om sommarhångel. Stackarn.

Logik är inte alltid logiskt. Djuren säger "eat me" - därav ordet "meat".

Idag åkte jag hem. Uppenbarligen och jag vill inte vara här. Jag vill ligga på en äng vid havet och prata tills det blir mörkt. Och då vill jag inte gå hem.

Jag vill gärna följa med dig hem.

Idag fick jag årets hetaste kort i min brevlåda. Jag blev överlycklig. Och det skriftliga innehållet säger allt. Anna is my man. Don't worry be happy. Åh det finns en ledig plats i mitt rum i Berlin. Vi kan palla äpplen hela hösten. Doch da gibt es eine Sache, die ich gar nicht leiden kann...

Igår blev det en helt otippad motorcykeltur på kvällen. Det gick undan kan jag lova och jag har för övrigt utsett denna tur till veckans adrenalinkick. Fast just det ja, det är ju måndag idag. Heck yes.

It took me like three hours to finish the shade on your upper lip. It is probably the best drawing I've ever done.

- God morgon broder! Mår du prima idag eller?
- Tidigt. Jag mår alltid bra.
- Det gör jag också. Digestive och kaffe gör alltid susen! Det finns ingen mat hemma om ni skulle få för er att komma hit. Hur mår Carin?
- Allt är bra och pengar till mat har du fått. Rökte du igår din lilla apa?
- Nej det har jag inget minne av. Gjorde jag det var det pretty much a mistake.
- Jaja, osäkra källor men du kan ju fixa lite mat i alla fall.
- Mat är för tomtar.
- Jag har nog allt sett din luva.

Åh vilken underbar förmiddag. Huvudvärk lindras bra av Napoleon Dynamite. Och jag vill kunna dansa som honom. Han är min gud.

Frida är galen på riktigt. Jag ringde henne innan för att berätta om min festliga natt.
Hon upplyser mig om att hon inte gått upp än och att jag inte kan ringa hem för att hennes far roar sig på nätet. Mitt i min oerhört intressanta berättelse avbryter hon mig: "Ehm, Karro vänta lite."
Jag hör hur hon pratar med någon i bakgrunden och återkommer sedan till luren: "Kan jag ringa dig om en liten stund?"
Jag blir naturligtvis en smula undrande och frågar kort och gott: "Varför då?"
Frida försöker verkligen undvika att svara uppriktigt men gör det i alla fall. "Du vet, strålning. Det är inte bra att prata i mobiltelefon."
Hon ursäktar sig liksom när hon säger det men jag är övertygad om att om någon skulle dö av mobiltelefonstrålning så skulle Freaky vara först ut.

Åh jag är kreativ in i själen. Jag tillverkar eller, producerar låter bättre, världens present till Jonna. Jag hoppas hon blir glad. Om inte så är det i alla fall hälsosamt för mig. Jag känner mig så förfärligt smart, när jag sitter tillbakalutad med min bärbara dator i knät i en fåtölj i tv-rummet och dricker kaffe. Nästan som på film, om jag får säga det själv.

Idag var det en pissdag på jobbet, so to speak. Jag trodde jag skulle avlida innan frukost och när frukosten var slut var jag i princip död. Och då skulle jag jobba fyra timmar till. Men vad gör det när man redan är död? tänkte jag sen och satte mig i kassan och ansträngde mig inte ens för att vara trevlig.

När jag skulle lämna jobbet runt två tiden blir jag överraskad av en blå audi på parkeringen. Det var Tommy med kamrat och min broder i baksätet. Jag blev till och med glad. Men det blev ingen längre stund man fick tillbringa med sitt kära syskon såhär efter några dagars ensamhet. Jag blev dumpad för McDonald. Jag har aldrig gillat den där jävla snubben.

So I took a book and went into the forrest. Eller det där var lögn. Jag promenerade sex kilometer till sjön för att upptäcka, när jag kom ut dit, att det var lika långt hem. Jag avled för andra gången idag men tog mig ändå samman och bakade scones när jag kom hem. Det smakade naturligtvis ljuvligt.

Nu skulle det sitta fint med ett stycke familj. Kärlek och fred vänner.

Idag fick jag post från SI. Det blir jag, Julia, Lucy och en viss Herrn Ulrich som kommer bli lägenhetskamrater under en tremånadsperiod i Berlin. Och dessutom ligger lägenheten stationerad endast 5-10 minuters promenad från skolan. If this is not called happiness - I don't know what is.

Förutom att ha läst detta glada besked, gjort kaffe och promenerat i ångesttempo har större delen av dagen spenderats i soffan. Min syster var vänlig nog att lämna sitt täcke och sin kudde där before she left for Germany. Jag vet inte vad jag har kollat på för skit men riktigt dåligt var det i alla fall. Någon fanatiskt amerikansk äckelsåpa där alla dåliga skådespelare tänker högt och ser ut som Ken. Men som pappa brukar säga om Tour de France - det är perfekt en dåsig eftermiddag. Man slipper liksom anstränga sig för att somna.

Ikväll har jag bjudit in Anna på fläskafton. Veggie-Anna. Eller egentligen så bjöd hon in sig själv på sprit men efter några få om och men kom vi fram till att vi varken hade någon sprit eller lång lördagmorgon att sova ut på.

Bob Marley är störtskön. Jag säger bara: I give you my phone number, when you worry; call me! I'll make you happy.

Jag läste i min systers "mina-vänner-bok" idag. Jag hade tydligen skrivit i den också.

Jag vill bli: Rik och lycklig (eller tandläkare)
Min högsta önskan: Det är nu man ska skriva "fred" men jag säger en resa till Brasilien.

De där böckerna ger mig dåliga vibbar från min tidigare barndom. Men mamma säger att det är roligt att läsa i dem när man blir vuxen. Hon skrev en gång när hon gick i ettan att eskimåerna på Grönland lever där nästan hela vintern.

Jag hoppas inte det var i en "mina-vänner-bok".

Det är alltid festligt att vara medelålders och social. Exempelvis kan man utöva denna sjukliga kombination genom att paddla kajak med sina närmast sörjande. Det var i alla fall vad jag gjorde igår och det gick ju som det blev, så att säga. Jag fick dessutom äran att paddla själv, vilket givetvis slutade med dåligt humör och träningsvärk. Skönt att man har en åtta år yngre syster, som är starkare och helt frivilligt valde att transportera tillbaka denna djävliga uppfinning medan jag kunde luta mig tillbaka i en tvåmanskajak med mor.

På kvällen blev det grillbuffé - något som naturligtvis föll mig i smaken. Min familj skämdes inte heller inför övriga släktingar när de drog upp vad pappa kallade mammas rumpa för på Kreta - brulépudding.
- Sa du verkligen så? undrade jag mycket upprört i hopp om att detta påstående var en ren och skär lögn från min systers svarta tunga.
- Ja jag gillar ju mat så jag tyckte att det passade! svarade pappa som om detta var det mest självklara smeknamn i hela världen.
- Men pappa, just brulépudding är ju en av de få ätbara saker som du verkligen inte tycker om! upplyste jag vänligt och kände att jag inte borde ha startat denna konversation överhuvudtaget.
- Ja men jag har väl aldrig sagt att jag vill äta mammas rumpa?
Jag förstår verkligen logiken. Eller i alla fall nästan, om jag anstränger mig.

Idag var jag på picknick med Anna. Vi satt på en för tunn filt i lingonris och drack en och en halv liter Loka och åt vindruvor och bröd. En chokladkaka tyckte jag mig skymta någonstans dessutom. Vi hade det fanatiskt gemytligt, trots att det kom en massa fiskare, förmodligen inte flugfiskare. Inte för att vi vet skillnaden på vanligt fiske och flugfiske men...

Jag borde ta mig samman och göra något bra. Eller så fortsätter jag helt enkelt att köra "Don't worry - be happy" på repeat. Det kan fungera.

Det är först nu som jag inser att jag begått ett abnormt misstag någonstans på vägen. Det saknas helt enkelt en dag. Om jag räknar mina kapitel i Rhodos-boken så borde det rent logiskt sett vara söndag såhär i åttonde delen. Men ursäkta mig, vart tog vår sista underbara utekväll vägen? Kanske är det lika bra att det förblir oberättat och att jag hoppar direkt till söndagen med stort S - en inte alltför gemytlig dag som inleds med dans i duschen efter tre timmars orolig sömn, för att sedan övergå i en stank av bakfylla. I ett tonläge någonstans mellan föreläsning och panik måste jag förklara för Frida att jag nog spyr om jag rör mig för snabbt i sidled. Jag blir alltså sittande i hotellets entré med en flaska vatten och ett dåligt humör.

Det som då lagt grunden för precis en sådan hemresa, som vi bestämt oss för att undvika är lördagskvällens vilda natt på bargatan. När allting är så bra som det bara kan bli träffar vi fyra norrmän. Vi har det fantastiskt trevligt - faktiskt så pass trevligt att vi inte skiljs åt förens sex på morgonen. Jag berättar norrmän-skämt för dem, som de inte skrattar sådär förfärligt hjärtligt åt, utan mer konstaterar att det nog är svenskarna som lider av någon bokstavskombination eller dålig humor. När vi säger hej och hejdå för andra gången samma natt utanför vårt hotell, kommer även den heta dansken vinglades. Han är insvept i ett lakan och tycker själv att han både ser ut och är oerhört grekisk. Sympatiska som vi är, instämmer vi i detta komiska hävdande.

Jag tror knappast att jag ska missbruka ordet ångest såhär med mina nya vidgade referensramar i ryggsäcken. Man kan enbart konstatera att det är ytterst olämpligt att vara uppe hela natten och sen inte gå och lägga sig när man väl kommer hem, utan då tillbringa ytterligare någon timme på balkongen och äta körsbär. Särskilt när man ska flyga från Grekland till Sverige samma dag. Det var hur som helst vackert att vara vaken tills det blev ljust ute.

Själva hemresan kanske man ska lämna onämnd. Den har nämligen en tendens att dra ner lyckofaktorn för vår underbara charterresa. Men för att bemöta verkligheten med sanning så är vårt plan hem tre timmar försenat. Det blir en plågsamt lång väntan på flygplatsen, vilken dessutom bidrar till en mängd oförutsägbara utgifter. Typ på mat. Det enda positiva med denna djävulska försening är att allt vad separationsångest innebär, hinner rinna av oss och lösas upp i Medelhavets varma vågor.

Jag tror jag sover när maten på planet kommer in. Freaky ruskar mig häftigt och undrar oroligt om jag inte ska ha någon mat. ”Jo, för fan” svarar jag, väl medveten om att mitt språkbruk blivit lite för ovårdat under veckans gilla gång. När flygvärdinnan av någon anledning väljer att avvakta någon sekund för länge med att ge mig min matbricka rycker Frida in och gestikulerar upprört att jag gärna vill ha något att äta. Flygvärdinnan talar lugnande till henne och menar att hon precis är på väg att servera mig min mat. Galen Fredag kan andas ut och vi skrattar åt vår egen glupskhet för att sedan somna innan desserten.

Innan vi landar på Landvetter utbringar vi en sista skål för en underbar vecka och upprepar naturligtvis mycket förtroligt att ”det som händer på Rhodos – stannar på Rhodos”

Inspirationen flödar kanske inte fullt lika mycket i slutet av en hård chartervecka. Jag menar inte att vi på något sätt har det tråkigt men samvetet känner ändå av att man varit en riktig slöröv, som inte ens orkat försöka komma på tanken att göra något annat än att gå till stranden. Så det är just att gå till stranden som blir vår sysselsättning denna sjunde dag på Rhodos. Man börjar till och med vänja sig vid klapperstenen, som mycket behagligt skär in lite här och var när man rullar ut sin, vid det här laget, äckligt smutsiga handduk.

Återigen antastas vi av oangenämt läckra försäljare. Frida ler och är sådär trevlig som bara Frida kan vara (Ni vet Frida är den som frågar hur barnen mår, när föräldrarna till hennes jämngammal vänner kommer in och handlar) Jag känner mig lite bitter över alla snygga inkastares okontrollerat charmiga svada och bestämmer mig för att inte låta dem få grepp om våra ständigt sinande plånböcker. Så när Freaky mer vänligt än bestämt försöker tacka nej till ytterligare en kryp-in-rulla-ut-fest, fräser jag att det Galen Fredag försöker säga är ett helt vanligt svenskt icke missuppfattbart NEJ. Den mest pratglade av försäljarna säger att han får dåliga vibbar av mig och ber mig att gå och bada medan de säljer en biljett till Frida. Jag har dock inga planer på en sådan fysisk ansträngning, utan ligger lugnt kvar och fortsätter vara överjävligt uppriktig. När de inser att det är jag som för befälet i vår lilla grupp, vill de bara veta om vi hade kommit på deras fest om vi inte redan hade köpt biljetter till deras konkurrenters tillställning denna afton.
"Självklart, hade vi det!" utbrister jag i en naiv förhoppning om att de ska lämna oss ifred.
"Säger du så bara för att vi ska gå?" frågar killen och det låter verkligen som att han är angelägen om att få ett uppriktigt svar.
"Ja!" fräser jag av bara farten.
Trots denna slip of the tounge, eller ska jag kanske säga tack vare, blir försäljarna nu sura på riktigt och traskar buttert vidare till nästa offer - en dansk blond topless-brud. Bättre lycka nästa gång.

På kvällen när vi sitter på balkongen (var annars?) och fläktar oss med vår singel-fest-biljett, bestämmer vi oss efter många om och men att vi faktiskt inte vill gå på någon jävla spritfest. Okej, vi har redan betalat 10 euro per skalle men det verkar ju obegripligt onödigt att slarva bort ytterligare 10 euro på något, som vi mott alla odds inte vill delta i. För att underhålla vår kulturella sida och se till att ordna lite kort Frida kan visa för sin mormor, kommer vi istället fram till att vi ska besöka gamla stan. Och så blir det. 

Gamla stan är faktiskt förvånansvärt vacker i jämförelse med alla skabbiga hotell i vårt Carina-kvarter. Vi äter en ganska dyr och kass middag på en restaurang med snåla servitörer och när mörkret lagt sig går både jag och Frida modell genom gamla stans gränder. Frida ser het ut som vanligt och jag - ja jag ser ut som en grekisk gudinna enligt vissa referenser. 

När vi relativt tidigt återvänder till hotellet är Freaky galet festsugen medan jag soft lutar mig tillbaka och låter mig uppslukas av vår tyska Cosmopolitan. Det spritter i Frida och för att fördriva lite tid bestämmer hon sig för att gå på toaletten. När hon återvänder hävdar jag bestämt att jag inte sover, utan bara vilar lite. 

Morgonen därpå vaknar jag i samma ställning som kvällen innan, med kläder på och med en tysk cosmopolitan uppslagen bredvid mig i sängen.  

Vi vaknar relativt utvilade vår femte morgon i vårt svettiga hotellrum på residens Carina. Balkongdörren står på vid gavel och där ute vaknar staden sakta till liv. Vårt eminenta plastbord är prytt med en, i stort sett, orörd vodkaflaska och en ljummen Fanta. Fridas inköp kvällen innan lyckades inte tillföra något större lyckorus. Kanske berodde det på att billigt inte är lika gott som gratis? Eller så var det helt enkelt trötthetens förutbestämda rytm, som slog oss i spillror den kvällen.
Trots denna omätbara trötthet vaknar jag cirka 25 minuter över nio. Detta dramatiska uppvaknande resulterar i en idiotosäker löptur ner till matsalen. Vi hinner precis roffa åt oss några frallor och lite kaffe, innan en alltför stressad servitör i en handvändning trollar bort det generöst uppdukade frukostbordet. Mycket nöjda med vår fysiska prestation, bestämmer vi oss för att så snart som möjligt vandra ner till beachen.

Frida, som länge nog, fått stå tillbaka mot sin grekiska-cosmo-abstinens, bara måste springa in och göra veckans viktigaste inköp i vår allt-i-allo-kiosk. Glad i hågen kommer hon ut och viftar med en färgglad pappersbunt med en snygg brud på framsidan. Lika snart förvrids dock hennes strålande leende till en förtvivlad grimas. Jag undrar naturligtvis vad som är fel - hon har ju just utökat sin prestigefyllda samling med en grekisk Cosmopolitan? Och det är just där som skon klämmer - Galen Fredag har precis gått in en grekisk affär, på den grekiska ön Rhodos, som tillhör den grekiska övärlden, som i sin tur fått sin benämning av landet Grekland - och köpt en tysk Cosmopolitan. Jag skrattar, jag jublar och jag läser. Underbart Frida, you're my man!

Vi beslutar oss för att inte investera i några solstolar denna dag. Det verkar fullkomligt onödig nu när Frida kan röra sig obehindrat, utan att tillkalla satan varje gång hon skänker sin rygg en tanke.
Jag antar att även vår femte dag på stranden flyter på i en blandning av sött och salt. Havet är varmt, sanden ännu varmare men hetast av alla är nog ändå den charmiga mannen, som stampar fram i sina outtröttliga sandaler och vrålar: "Goddag goddag! Hundra kilo pyttipanna! Fyrahundra kilo vodka! Ät hur mycket ni vill, flickor!"
Han skulle bara veta att vi tar det hela på blodigt allvar. Stället hotas för fan av konkurs nu.

Behöver jag beskriva hur vi även denna eftermiddag snittar stycken ur en saftig melon med min vinöppnare på balkongen och skrattar sarkastiskt åt killarna på våning fem? Jag tror inte det. Same shit, different days så att säga. Jag översätter för Freaky vad tyskarna skriver om mannens olika kroppsdelar och hur man bäst stimulerar dessa. Hon blir utom sig av girighet och jag överväger för ett ögonblick att upphöra med denna högläsning innan hon gör något oplanerat och dirty. Men Frida är en karaktärsfylld kvinna och behärskar sig genom att mycket lustfyllt äta en kopiös mängd "cherries", som hon själv kallar dem. Frida är så multietnisk. 

Senar på kvällen tror jag att vi äter för mycket mat hos Roman. Vi blir helt enkelt sittandes där för länge och låter oss bli serverade gratis efterrätt, vin och avslutningsvis en drink med tomtebloss. Han ber oss även att sluta stöna varje gång han kommer - de andra gästerna tror att han ger oss magont. (Nu vet jag vad Frida tänker.)

Efter en väldigt lång och trevlig måltid hos Roman slår vi oss mycket festligt ner i hotellbaren. Vi anser att detta är den absolut bästa platsen för att kunna spana in eventuella förbipasserande. Vi talar om trollen och trollen kommer. En trevlig pratstund och en lättnadens suck. Vi betalar vår drink och bartendern säger naturligtvis något överdrivet humoristiskt till Frida, så hon måste skratta ursäktande och fråga en kille i baren om han är svensk. Hon gör det i ett förtrolig tonläge och gör sig inte ens besväret att fråga på engelska. Han ler och svarar grötigt att han är dansk. Freaky utbrister i en blandning mellan hypotetisk besvikelse och svenskt överseende: "Jaså du är dansk!" Hon fnittrar och dansken instämmer garanterat i Fridas påstående om att han säkert också tycker att vi är konstiga. Hur som helst, så har vi just träffat Danmarks snyggaste, mest avslappnade och British-looking dansk.
 
Vi tar, efter vårt underbara möte med dansken, trapporna upp till vårt rum för att pudra näsan. Det är snabbt gjort och vi tycker även att det vore skamligt om vår billiga vodka stod och dunstade på balkongen. Vi hämtar in den och är givmilda nog att gå upp två våningar och bjuda in oss på ett av rummen där. Vi får ett varmt välkomnande och prislappen på gårdagens inköpta vodkaflaska, bekräftar vår identitet som smålänningar.
 
Jag antar, eller hoppas, att det trevliga sällskapet på dessa högre höjder är anledningen till att drinkarna blir så många. Och försvinner så fort. 
Det som vi hemma skulle klassificerat, som en relativt vulgär konversation, upplevs här som helt normal och det känns därför inte heller olustigt eller konstigt att vi inte kommer längre än till just två hotellrum denna kväll. Precis som i ett tidigare kapitel, är det här dags att vända blad och låta bli att läsa mellan raderna. Det som händer på Rhodos - stannar på Rhodos.

Jag vet att jag inte talar för mig själv när jag, "vid elvasnåret på förmiddagen glider in på vårt rum och möts av en leende Frida i Twilfit-bikini, med en talande blick och ett målande rörelsemönster" kan säga att jag denna glittrande förmiddag upplever något av en deja vu. "Vi inser båda två att vi klättrat ytterligare en nivå på vår sjugradiga charterstege." 
   

Det är när vi når onsdagen på chartervecka som mitt minne, så här i efterhand, börjar svikta. Vad fan gjorde vi egentligen? Det är inte så illa som det låter, men när man följer ett mönster som aldrig avviker från stranden-hotellet-baren, så blir det till slut svårt att hålla reda på vilken dag vilken drink intogs.

Jag vet i alla fall garanterat att vi även denna dag missar frukosten. Jag vet också att orsaken till detta återkommande missöde är att Frida, som alltid ställt klockan alla andra dagar, av någon obegriplig anledning antar att jag ställer min mobil på väckning. Det bör även tilläggas att jag sover när Frida enväldigt fattar detta beslut. Om man bortser från allt vad logik står för, så kunde det ha varit en bra idé

Det blir återigen en gående frukost och solstolsmannen på stranden undrar om vi inte får någon mat på hotellet. Carina it is - där saknar man ingenting. Förutom just frukost, städning, normal dusch och rena handdukar då. Han förstår nog vad vi menar.  

Jag ska ärligt erkänna att denna onsdag mest framskrider i ett solbesmyckat töcken. Det är när man närmar sig dvala man är förståndig nog att krypa ner till vattnet och doppa huvudet. Jag dyker naturligtvis så glamoröst att Freaky, mot alla odds, försöker leva upp till sina sensuella förbilder i Sex & The City. Med tyngdlagen mot sig slutar det, som kan liknas vid en ansats till ett dyk, i ett tungt plums. Endast Galen Fredag har missuppfattat det här med att huvudet ska under vattenytan innan fötterna, för att det ska klassificeras som ett dyk.

Väl tillbaka på hotellet, efter att ha tillbringat något färre timmar på stranden, än under veckans tidigare skede, känner vi oss totalt utmattade. Och jag menar verkligen totalt utmattade. Vi behöver inte ens starta en diskussion angående om vi ska dricka alkholhaltiga vätskor denna afton eller inte. Hela min kroppsmassa ångar nämligen bakfylla och Frida häver i sig Cola på balkongen, endast iklädd sin fyllecharterhatt.

Vi känner oss inte ens bittra över vårt tredje-gången-gilt-löfte om alkoholintaget, när vi senare på kvällen beställer in varsin grekisk tallrik. Till och med det ödesdigra misstaget att ge vår mat till några andra gäster, har vår goda karaktär överseende med denna rosasprudlande sommarkväll. Servitören är av det manliga könet, dock inte lika charmig som Roman, och talar dessutom godtycklig svenska. Han ger oss till och med en ful blågul flagga att skylta med på bordet. Hurra för Sören!

När maten intagits i ett alldeles för högt tempo, bestämmer jag mig för att låta min nära och kära där hemma få veta att jag lever. Jag menar, det är ju ingen självklarhet att man kan definieras som levande efter en fjärde dag på charterresa i den grekiska övärlden. Självfallet passar jag på att be mamma om en mindre överföring av pengar till min personliga bankman, Freaky Friday. Jag förklarar att jag fått värsta erbjudandet om en båtresa, under vilken man får se alla fina stränder på Rhodos, får bada i champange och dessutom helt legaliserat hälla i sig obegränsat med shots hela dagen. Och det bästa av allt är att allting filmas, så att alla båtresenärer kan träffas på kvällen igen och supa och kolla på film ihop. Endast 35 euro - ein Schnäppchen, Mutti! Mamma säger att "det låter trevligt" och jag inser att deras bild av mig är totalt förvriden. Hon tillägger att jag låter förståndig. Jag undrar vad hon gjorde på Rhodos när hon var sjutton?

Vi lyckas gå hem till hotellet utan att dricka alkohol - om man nu bortser från den grumliga dryck vi fick in till notan. Ibland måste man faktiskt sympatidricka och ta seden dit man kommer.

Vi slår oss ner på vår underbara balkong och blickar perverst in i alla andras rum på hotellet mitt emot. En kärleksaffär utvecklas stadigt mellan en tjej ur plattångsgänget på våning fyra och en av sit-ups-killarna på våningen över. Vi inser att tröttheten fått ett dödligt grepp om oss och Frida anser tydligen att det är hennes skyldighet att åtgärda detta problem. Hon reser sig upp med beslutsamheten glödande i ögonen. Hon slänger upp sin väl matchande handväska till det rosa lilla fodralet över axeln, slänger bak håret, poserar lite och säger:
- Karro, jag går och köper sprit.

När vi vår tredje förmiddag på Rhodos promenerar i riktning sandstrand, hamnar vi ändå på den klapperstensblandade kilometerlånga remsan. Den ligger ju trots allt närmast till hands. På väg ner till stranden, svänger vi även in i en liten affär, som säljer allt man kan tänkas behöva under veckas vistelse på en grekisk ö - vatten, färdiga baguetter och sprit. Till sin stora glädje får också Frida syn på vad hon tror är en grekisk Cosmopolitan. Detta stycke tidningspapper får naturligtvis genast ett kopiöst stort samlarvärde i Sex-&-the-City-Fridas rosaglittrande pupiller. Hon bestämmer sig, trots sin okontrollerade inhandlarlust, att avvakta till ett senare skede i veckan för detta oundvikliga inköp. Den här gången inser till och med hon att det bara är något ät- och drickbart, som våra femtiocentmynt får spenderas på. Frukosten kan man nämligen säga att vi missade - inte gick miste om, utan just missade. Shit happens, ganska ofta faktiskt.

Väl nere på stranden tvingas vi punga ut 7 euro för solstolar, eftersom Galen Fredag ska kunna ligga under ett parasoll. Okej, jag var väl inte överdrivet svårflirtad när jag såg de inbjudande dynsbeklädda stolarna med justerbart ryggstöd. Så jag flyttar ut i solen och Freaky lägger sig till rätta i skuggan. Vi äter glupskt trots att några direkta hungerskänslor inte går att förnimma.
Man brukar ju säga att bara barn, gamla och berusade säger sanningen. Vad jag vet uppfyllde Frida, vid detta tillfälle, inget av dessa kriterier men ändå tittar hon granskande på mig bakom sina glitterutsmyckade solglasögon och säger mycket uppriktigt:
- Ja du Karro, beach 2100 då?
Jag kan inte annat än att ge henne onda ögat - och det utan några jävla solglasögon. Hon rättar sig fort och stammar ursäktande:
- Ja..ja..jag menar...2025!
Tack, nu känns det mycket bättre. Verkligen mycket bättre.

Dagen på stranden blir lång även denna gång. Det komiska är att vi tvingas ligga väldigt långt ifrån varandra, då jag vill vara så mycket i solen som möjligt, medan Frida till fullo försöker undvika denna underbara gula cirkelformade kärleksförklaring till människan. Detta resulterar olyckligt nog i att vi måste skrika, eller åtminstone samtala på en lite för hög ljudnivå, för att det ska vara hälsosamt för de närmast sörjande badgästerna runt omkring. Samtalsämnet denna soliga tisdag är dessutom inte av det rumsrenare slaget och när det gäller detaljerade redovisningar av nattens händelser, så verkar det ju ytterst tråkigt att spara in på några sådana. Mannen i solstolen bredvid är förmodligen svensk och låtsas att han inte hör vad vi säger. Men han ser oroväckande chockad och road ut när han lite för ofta vänder blicken mot vår gestikulerande konversation.

Efter den dagliga melonen på balkongen och upptäckten av nyinflyttade gäster på hotellet mittemot känner vi oss ovanligt peppade på fest. Det är roligt att se in i alla rum rakt över gatan och hånskratta åt unga killar som gör sit-ups på ena våningen och tjejer som byter linne 120 gånger på våningen under. Vi delar dessutom uppfattningen kring att sit-ups borde användas mer i singular. Vem har sagt att man alltid gör mer än en?

Kvällens måltid beställs in hos allas vår favorit - Roman. Han fortsätter driva med oss och vi skrattar mycket och ofta - Frida cosmoskrattet och jag det lite mer manliga. Freaky berättar även för vår älskling att han är lik en klasskompis till henne. En svensk ryss. Roman höjer ögonbrynen, tänker efter bråkdelen av en sekund och förklarar kort och koncist:
- I don't know what my father did before...

När vi ätit en och annan gratisefterrätt, fått gratis vin och drinkar bär det av till vår standardbar - den grekiska. Naturligtvis har de saknat oss och levererar in alldeles för många Sex on the beach, för att vi efter dessa ska kunna säga oss vara nyktra. Vi låtsas vara intresserade av fotboll över en kväll innan vi under nattens senare timmar beger oss mot hotellet. Totalt utmattade efter att ha gått minst 200 meter anser vi oss behöva vila i hotellentréns sköna fåtöljer. Frida hävdar oupphörligen att hon är full och jag talar henne till rätta varje gång:
- Frida, du tror att du är full - men egentligen är du inte det.
Vi somnar nästan och helt plötsligt dyker en ung man upp och frågar mig på svengelska var han kan lägga nyckeln. Jag fräser, kanske en aning för aggressivt:
- Jag jobbar inte här!
Han är nykter nog att inse att vi är av samma etniska ursprung och övergår alltså från sin inte helt korrekta engelska till svenska.
- Nähä...du jobbar inte här nä. 
Han ser en aning nedslagen ut och jag tar det avgörande beslutet att vi ska ta hissen upp till rummet för några timmars sömn. Jag antar att Frida instämmer, då hon i ett ynkligt jakande rörelseschema följer mig upp till rummet och somnar som en stock. 

Det är alltid av intresse att uppge vilken tid klockan ringer. Trots alla drinkar kvällen före, kan jag dock intyga att det varken var på grund av fylla eller sinnesförvirring, som vi vår andra dag på Rhodos torterar oss själva till vaket tillstånd klockan åtta på morgonen. Den bakomliggande orsaken  till denna tidiga uppstigning var helt enkelt en felaktig uppfattning angående hotellfrukosten. Inte för att klandra Frida, men så här med facit i hand, så blev denna måltid knappast bättre av att den intogs ett ex antal timmar för tidigt. Det kunde ha varit gott med ljummet kaffe och apelsinsaft. Jag är ju inte den som är den.

Efter vår förväntansfyllda frukost, vilken abrupt slogs omkull av en korg med ljusa frallor, tar vi (naturligtvis?) trapporna upp till våning fem igen. Med förståndet i behåll smörjer vi in oss från topp till tå - Freaky med solskyddsfaktor 25 och jag med faktor 8.
Precis som dagen innan, tar vi första närmsta bästa väg till stranden och är rörande överrens om att det verkar onödigt att gå längre än tvunget för vår spatanska handukssolning. För övrigt är stranden i princip folktom, då klockan inte ens hunnit bli tio. Vi viker ut våra handdukar och känner oss kanske inte helt bekväma på denna klapperstensblandade sandstrand. Särskilt inte med tanke på vår bristfälliga sömn, vårt mindre bristfälliga intag av alkohol och vår kontinentala frukost. Men vissa kan tydligen sova hur som helst, var som helst och när som helst. Detta är vetenskapligt bevisat efter en veckas studie baserad på en enda fråga: "Sover du?" Frida svarade aldrig.

Det blir självklart en heldag på stranden. Man måste gå ut hårt när man är på solsemester. Galen Fredag upplyser glatt, när hon naken dansar ut ur duschen på hotellrummet, att det sticker lite obehagligt i skinnet. Min definition av dusch har för övrigt förnyats drastiskt efter en veckas vistelse på hotell Carina. Varför ha duschen på ett ställe och toalettstolen på ett, när man kan ha båda på samma? Själv känner jag mig ovanligt behaglig i skinnet och tackar naturligtvis apoteket för detta.

Vi äter vattenmelon på balkongen med min vinöppnare och inser, när vi spanar in närliggande balkonger, att vi är totalt orutinerade charterresenärer. Vi har varken en musikanläggning, överflödigt med sprit eller ett gäng festglada killar på rummet. Vi bestämmer oss därför för att klä på oss och göra det bästa av vår miserabla situation. Och detta utan resurser som plattång, 27 kilo bagage per person eller obegränsade kubikmeter med hårspray. Efter lite pepp-talk á la Samantha anser vi oss ändå kunna besöka offentliga platser och magen talar för en god bit mat. Vi luktar hur som helst mycket gott.

Vi bestämmer oss för att testa en ny restaurang - trots succén kvällen innnan. Man vill ju inte ta risken att gå miste om ännu bättre mat på en ännu bättre restaurang. Vi hamnar på en större utservering än kvällen tidigare med fler turister och en kvinnlig servitris. Till råga på allt är kvällen redan i princip förstörd, efter att ett nytt löfte om kein Alkohol denna kväll instiftats, efter föregående dags misslyckande.
Frida beställer pizza och jag en grekisk sallad. Hur ska jag kunna veta att grekiskt sallad enbart är en förrätt när den kostar 5 euro?
Måltiden intas under tystnad. Vi är alltför nedstämda för att kunna glada upp stämningen med något intressant samtalsämne. Jag tror dessutom att vi råkat överträda den förbjudna gränsen in på politikens kategoriska territorium. Och det slutar ju aldrig bra, så att säga. 

Vi inser hur som helst båda två att vi måste gå raka vägen tillbaka till hotellet om vi inte ska bli inkastade på någon bar och därmed bli tvugna att bryta kvällens löfte. Vi ber om notan och tillsammans med den kommer två citrongula shots. Vi sneglar misstänksamt på den alkoholliknande drycken men hinner inte ens överväga att tumma på reglerna innan en ur serveringspersonalen vrålar: "No alkohol! Don't you worry!" Befriade från allt vad eftertänksamhet heter, sveper vi våra shots, betalar och går hem.

Väl uppe på rummet igen blir vi bittra och frågar varandra om detta verkligen är charter? Efter att ha diskuterat fram och tillbaka och nått ett svordomsfyllt konstaterande, att detta fan inte stämmer överrens med vår världsbild för den äkta chartern, slutar konversationen med en pina colada i hotellbaren. Vi tar skabbiga bilder och gnuggar våra geniknölar för att komma på vad snål heter på engelska. Efter några samtal hem till mamma, som glatt assisterat med en engelsk-svensk ordlista kan vi i alla fall utesluta alternativet "I'm cheap". Så nu vet du det, Frida gumman. 

Mitt i vårt nyktra poserande, frågar två stockholmare vid bordet bredvid om vi inte möjligtvis skulle kunna ta ett kort på dem också. Frida ställer gladeligen upp på detta förslag och skrattar även hjärtligt åt skämtet om att det inte var med deras kamera hon skulle ta kortet, utan med vår.
Ett oskyldigt foto resulterar i ett lustfyllt samtal om rullstolsbundenhet, schitzofreni och bomullstrosor. En drink blir två, två blir tre och längre verkar onödigt att räkna. 

Kvällen är gjord när en utomordentligt kultiverad guidning av den omtalade bargatan påbörjas. Nattens timmar går fort och det dröjer inte länge innan både jag och Frida bryter mot både det ena och det andra i våra principregister. Protect your boobies, honey. Rules are to be broken. 
Av vissa bestående principskäl väljer jag att från och med här dra ett stort censursträck över följande timmar. Vissa motton måste man följa även på svensk mark: "Det som händer på Rhodos - stannar på Rhodos." 

När jag vid elvasnåret på förmiddagen glider in på vårt rum, möts jag av en leende Frida i Twilfit-bikini. Hon har en talande blick och ett målande rörelsemönster. Vi inser båda två att vi klättrat ytterligare en nivå på vår sjugradiga charterstege.  

Då har min energinivå kommit upp på de ljusgröna partierna igen. Ni som någon gång spelat The Sims, vet vad jag talar om. Det är därför nu min skyldighet att skriva några rader om min och Fridas första dag på Rhodos. 

Efter att ha sovit på tok för få timmar ringer klockan vid fyra. Som vanligt känner man sig piggare än vad man borde och märker knappt, tack vare detta oförståliga fenomen, av bakfyllan från midsommar. När vi moffat i oss frukost, trots den tidiga timman, åker Fridas underbara hatt på och vi sätter oss bekvämt till rätta i bilen. Jag förklarar för pappa, som naturligtvis är på samma strålande humör som jag och Galen Fredag, att det Frida har på huvudet är en så kallad "fyllecharterhatt". Trots sin frireligiösa uppfostran förstår han på något outgrundligt sätt vad jag menar. Thank you lord.

När väskorna lyfts ut ur bilen på Landvetter och pappa givit oss några varningens ord om att akta oss för synden rullar både vi och väskorna fram först i kön vid incheckningen. Vi konstaterar att den övervägande delen av våra medresenärer dricker starköl till frukost och känner oss väldigt mogna när vi plockar fram varsitt äpple. Det är ju tragiskt att man dricker alkoholhaltiga drycker på semestern, eller? Särskilt när man ska på charter. Frukt duger - godis suger.

Både jag och Frida sover innan planet hinner lyfta. Ni vet sådär med huvudet mot sin egen bröstkorg i någon slags förvriden fosterställning. Mums. Mannen bredvid mig frågar om jag också ska till Rhodos. Planet går ju dit nämligen, konstaterar han i samma andetag. Smart kille. I like it. 

På Rhodos flygplats uppstår resans första problem - vi hittar varken vårt eget bagage eller någon annans. Frida tar naturligvis täten i panikligan och letar upp en snygg kille på Apollo. Han talar lugnande till oss och vi fortsätter leta. Jag känner mig okontrollerat lugn och avslappnad, då jag är av den uppfattningen att allt löser sig på ett eller annat sätt. Det som bekymrar mig mest är varje minut på stranden vi går miste om, i väntan på vårt bagage. Frida höjer tonen och säger: "Karro, vi vet inte vart vårt bagage är". Hon står där med armarna utslängda i en uppgiven gest och jag inser direkt att det är min uppgift som vän att lugna ner henne. Jag säger: "Frida lilla gumman - det man inte vet, mår man inte dåligt av." Det är underbart att missbruka ordspråk. 

I bussen på väg mot Rhodos stad, berättar en spydig reseledare att vi kan räkna med äckliga djur på rummet och att om vi glömmer några värdesaker i bussen går dem direkt till hans egen privata samling. He's my man, säger jag bara. Han hånar även högt och tydligt, i sin töntiga mikrofån, de två resenärer som ska bo på hotell Carina. Jag behöver inte tala om vilka dessa två är, som suttit hemma vid datorn och letat upp detta fenomenala boende. 

Hettan är tryckande på Rhodos, så jag och Freaky tar närmsta bästa väg till det som liknar en strand. Vi badar, solar och är rörande överrens om att det kommer bli en underbar vecka. När solen gått ner gör vi oss besväret att duscha och klä på oss för att äta en bit mat. Såklart.

Vi hittar hem direkt - Restaurang International. Den obegripligt läckra servitören liknar Roman och blir därför från och med samma stund Roman. Han driver med oss utan att vi, till en början, förstår det. Han är underbart ironisk och vi blir naturligtvis kära direkt. Det är även nu som löftet om att inte dricka någon alkohol första kvällen bryts i och med formuleringen: "Frida, jag vill supa." Okej, jag kunde ha sagt det på ett finare sätt men jag är alltid mån om att undanröja alla risker för missförstånd. Vi beställer in en flaska vin och låtsas att vi tycker att det är hemskt viktigt att det passar till maten. Roman skrattar och ler och ställer en motfråga till "One bottle of wine, please" vilken lyder: "Can you handle it?" Vi är övertygade om att vi nog åtminstone ska kunna kräla hem, vilket han nog uppfattar av mitt mansdominanta "Yeeees." 

En timme bli flera och Galen Fredag låter mig dricka av hennes beskärda del av vinflaskan. Roman ser när vi byter glas och konstaterar glatt att jag dricker mer än Frida. När vi, varma i kroppen, ska bege oss mot hotellet förklarar vi urskuldrande att "We're not stupid - we're just Swedish."

Vi bestämmer oss för att spana in staden såhär första kvällen, vilket dock resulterar i att vi blir infösta på en grekisk (ja det är sant) bar. Vi blir genast oerhört populära bland alla medelålders greker och speciellt hos barägaren. Drinkarna blir helt plötsligt gratis. This is it. En pilsk grek tycker att jag ser kinky ut och vill få med mig hem. Även Galen Fredag blir lovad ett ligg om hon övertalar mig att följa med honom. Jag förklarar vänligt men bestämt att jag är oskuld, asexuell och man och avviker därefter från konversationen. Greken försvinner och Frida klurar ut förhandlingsfrasen: "Hur många greker får jag för min kompis?" Vi är ju inte i ett arabland, så några kameler är väl inte att räkna med. 

I ångorna från en förgången fotbollsmatch träffar vi en berusad brittisk kvinna. Följande dialog utspelar sig:
- Hi! I love you accent!
Hon ser vingligt på mig och försöker hålla sig kvar på sin stol.
- Oh really? You're fucking gorgeous - let me by you a drink!
Jag känner mig ovanligt bekväm i situationen och nickar belåtet.
- Okey then. This is my friend Frida, she loves British men.
Kvinnan höjer på ögonbrynen och säger:
- Let me introduce her to my husband.

Rhodos första kväll är gjord och vid tresnåret tar vi trapporna upp till rum 502.