16:e maj 2007
Karolina säger: Jag får nog omkull dig så småningom.
kristoffer säger: va??
Karolina säger: Ja.
kristoffer säger: ska ni skriva det?
Karolina säger: Näe det var till dig.
kristoffer säger: haha..ja du är rolig du! hahaha
Karolina säger:Näe jag är allvarlig.
kristoffer säger: öh..är du ju inte
Karolina säger: jo
kristoffer säger: nej
kristoffer säger: du är full
Karolina säger: nej
Karolina säger: Men jag får inte köra bil.
Man skall glädjas åt det lilla.
- Näe, du har inte fått något från Halebop idag heller.
- Alltså jag hatar comviq av hela mitt hjärta. Halebop menar jag. Och så har de ingen kundtjänst man kan ringa till! Ah, jag blir galen!
- Du får maila och kräva att få ditt simkort senast imorgon. Annars kan du be dem köra upp det i röven. Det går ju faktiskt.
- Ja, de ska vara glada att det inte var en vattenmelon de skulle köra upp.
- Eller en gammal nokia. Det hade blivit jobbigt.
Money talks.
- Jag skulle vilja ha en kaffe, tack!
- Liten eller stor?
- Stor.
- Socker eller mjölk?
- Mjölk tack.
Vid nästa lucka:
- Tjena! Hur är läget?
- Eh, jotack...det är bra.
- Härligt! Då blir det femton kronor.
- Femton sa du?
- Femton tusen! Det är inflation! Här räcker inga femton kronor.
- Jaha....! Så, femton tusen där!
- Tack ska du ha! Ha en fortsatt trevlig dag!
Jag gillar trevlig personal.
Time exists, but just on your wrist.
Jag har även investerat i nya träningskläder. Man kan nästan misstänka att jag är nyttig ibland.
Blir det inte torsdag snart kör jag ner huvudet i köttkvarnen på Hemköp. I love Hjo.
Mucha.
Jag fick kort av Emelie idag. Det var minsann en visuell solglimt i den svenska sommaren. Hurra.
Snart är det torsdag. Jag längtar så jag spricker.
By your side.
Jag har varit ute och sprungit. Med min syster. Vi såg förmodligen likadana ut och flåsade obönhörligt högt i ett folktomt motionsspår. Men vi känner oss fantastiskt nöjda nu.
Allt som är jobbigt är skönt när det är över, som man säger.
Johannas bästa kommentar under vårt fenomenala lopp var ändå: jag mår så dåligt av det här.
Best summer holiday, after all.
Fast en sak är bra. Med min likgiltighet kommer även förmånen att inte ta till sig all skit som vissa kunder passar på att spy upp på mig på väg ut med sina överfyllda fetknoppskassar.
Idag var det till exempel en man som försökte bråka med mig om att vi aldrig kollar ordentligt på lagret innan vi säger att en vara är slut. Jag orkade verkligen inte förklara att vi har alldeles utmärkt koll på vilka varor som ligger och ruttnar i källaren och vilka som faktiskt är slutsålda ibland. Jag ryckte mest på axlarna och beklagade sorgen. Could not have cared less, liksom. Då upplyste han hotfullt att han skulle tala med butikschefen om vår oförmåga att hålla reda på vårt lager och när jag höll med om att det var en ypperlig idé och informerade om att hon kommer tillbaka från semestern på måndag blev han verkligen skitsur. Han fräste åtminstone "hejdå!" innan han lämnade mig ifred.
Why don't you come, come away with me?
Jonna, kom hem!
Parisresan blev den bästa. Jonna är den bästa. Jag vill sitta på en filt vid Eiffeltornet hela sommaren.
Kom hem!
Vi kan cykla hela natten, sjunga Bandstarter och äta bakad potatis.
Vad som helst.
Så hoppas jag att du säger:
Everyday in every way I'm falling.
Everything that everyone says turns me on/off.
Shine a light on me,
so that everyone can see
that I wanna stay here indefinitely.
Time exists but just on your wrist so don't panic.
Moments lasts and lifetimes are lost in a day,
so wind your watches down, please.
'Cos there is no time to lose.
And I'm gonna stay here indefinitely.
And I wanna stay here so just let me be.
Now I can see the light circling round your reflection...
And I'm gonna stay here indefinitely.
And I'm gonna stay here so just let me be.
Indefinitely, indefinitely, indefinitely.
Indefinitely, indefinitely, indefinitely.
Feber, check.
Mitt sjukdomstillstånd är inte längre så kritiskt. Det är värre med min hygien. Intet nytt under solen und so weiter und so weiter.
Växjö Universitet pumpar ut information till mig. Jag vill ha höst nu. Jag vill ha tysk kurslitteratur. Jag vill vara en intelligent student - inte en understimulerad hemköpskassörska som inte kan annat än att hålla med om att rabattkupånger är djävulens påfund.
Cabin by the sea.
Tårta på tårta är vardagsbenämningen av tautologi; en överflödig och ofta dum upprepning eller dubblering, inte sällan uppkommen till följd av ett språkligt missförstånd.
Rätta mig om jag har fel när jag säger "kaka på kaka" och att John Lennon är gay. Vi säger alla dumma saker ibland.
Well the day has come to where
I've thought of no-one
quite as much as I think of you.
As the days go by I never wonder why.
I just know it's true.
Well the day has come.
Well the day has come.
- Hanson
Åh jag vill vara vaken varenda natt. Lyssna på nittiotalet, dricka vin och le tills jag spricker. Life is so good helt enkelt.
Roskilde dag 5.
Jag kan ju i alla fall säga som så: när vi spenderat två dagar i bekvämlighetens tecken, med torra kläder, dusch och trevliga restaurangbesök får vi ett ynkligt telefonsamtal från Johannes. Han meddelar mycket sakligt att: man kan inte bo här. Om man läser mellan raderna så innebär detta att mitt och Kristoffers tält har rasat ihop, vår tältplats har blivit en sjö och någon har tagit sig friheten att stjäla vår luftmadrass.
Jag känner mig handlingskraftig, kanske en aning manad av mina skuldkänslor för att vi dumpat Johannes hos Henning och relativt snabbt ordnar vi ett rum till vår käre lastbilschaffis (som uppenbarligen även han konventerat till mänskligheten). Sen drar vi på oss gummistövlarna och beger oss mot festivalområdet. Det regnar såklart. Bakom oss lämnar vi en nyöppnad vinflaska och ett tilltalande hotellrum. (det är verkligen inte så att jag vill framstå som god, eller va?)
När vi kommer fram blir vi en smula chockade över att mängden lera har ökat: allt är lera. Och det som inte är lera är vatten. Synen som möter oss är alltså inte särskilt upplyftande. Life is so good.
Johannes står med tre svarta sopsäckar, vilka innehåller alla våra ägodelar, på resterna av det som varit vårt tält. Det ser ut som någon form av en provisorisk ö och till och med våra sunkiga grannar verkar lite lockade av alternativet SCANDIC.
Jag känner mig stark som en oxe när jag efter ett uselt försök att smita undan lastar upp en av de svarta säckarna på ryggen. Mamma säger att jag är uthållig. Och i detta läge kan jag inte annat än att hålla med.
Kvällen blir lugn: ett lagom stort mattintag, lite hotelltv och ett ohållbart löfte om att sova. Vi grubblar nog lite över hur vår festival kommer arta sig. Sanningen är nämligen den att det inte finns ett enda rum att boka i hela Roskilde mellan torsdagen och söndagen. Och vi har inget tält. Sova i bilen borde gå. Hoppet är det sista som lämnar människan. Amen.
När vi måttligt utvilade morgonen efter intar för mycket av hotellfrukosten kanske inte stämningen är på topp. Vi börjar sakta men säkert inse att Johannes bil kommer bli vårt hem. Dessutom ett problematiskt sådant. Jag har hört att det inte är lyckat att parkera på en lerig åker med en framhjulsdriven Saab. Shit happens, ganska ofta faktiskt.
Det regnar konstant. Vi spenderar dagen i bilen. Jag äter digestive och konversationerna varierar mellan lactulos och hur vi bäst skulle kunna begå kollektivt självmord.
På kvällen tar vi oss i alla fall samman, klär in oss i varsin svart sopsäck och lyckas uppleva en underbar konsert med Jens Lekman. Jag blir lyrisk när Erlend Oye hoppar upp på scenen och dansar och känner ändå att det finns så många bra stunder här i livet.
Vi överväger att se ytterligare några konserter men regnet vill oss allt annat än väl. När det lyckats tränga genom våra hemmagjorda regnjackor och börjar blöta upp underhudsfettet inser vi att vi måste fly mot bilen. Vi startar bilen för att få upp värmen och aldrig förr har det varit mer uppenbart att vår situation är totalbesudlad.
Vårt enda problem nu är att vi inte vågar göra ett försök att köra ut från parkeringen. Trots misären är vi nog ändå betydligt kallare än vad vi är bittra. Tack gud för ett bra humör.
Situationen är inte bara besudlad - den är dessutom nästintill hopplös. Men plötsligt så händer det, som trisssreklamen hävdar: bilen bakom lyckas, efter några geggiga uppoffringar att komma ut från parkeringen. Jag ser ljuset i tunneln (det gör vi nog alla) och vi bryter mot allt vad våra kroppar vill och rusar ut i regnet igen. Drivna av någon annans lycka knuffar vi för kung och fosterland (åt helvete med Danmark) på Johannes leriga bil. Det går tungt och slirigt men skam den som ger sig. Jag kommer nog aldrig känna mig så manlig igen. Gummistövlar och det faktum att jag med min kraftiga benstomme bidrar till att få loss en fastkörd bil överträffar allt jag någonsin kommer utsätta mig för igen.
Jag kan inte beskriva lyckan av att komma loss. Jag ljuger inte när jag säger att jag vrålar, svär och sträcker armarna i en segergest mot det hånfulla regnet. Parkeringsvakterna skrattar synligt men jag har aldrig brytt mig mindre. Nu bär det av mot Sverige. Hem. Bort från leran. Bort från stanken. Bort från Besudlad 07.
Nu kanske ni tror att jag tappat förståndet alternativt supit bort det när jag säger att jag inte är bitter. 2000 kronor för en konsert? Inte ein Schnäppchen direkt. Men det svider inte ens. För jag hade så jewla roligt så länge det varade. Det var värt varenda krona. Klart att jag gärna hade sett alla de band jag spanat in i programmet men med tanke på att jag förmodligen hade dött på kuppen så var en hemresa en helt okej kompromiss.
Tack Kristoffer och tack Johannes för en rolig resa. Tack Scandic och tack Becks. Och sist men inte minst - tack RTL.
Roskilde dag 4.
Hiehiehie. Jag känner att minnet sviker och att dagarna blandas ihop likt en grumlig grogg. Njursvikt, mumma. Det är idag som jag och Kristoffer bangar ur. Pappa agerar gud och bokar in oss på Scandic Hotell inne i Roskilde city. Vi känner oss allmänt pissiga när vi en aning beklämda informerar Johannes om detta faktum. Han överväger uppsägning av bekantskap och föreslår även Kristoffer att byta efternamn till von Öst. Men nöden har ingen lag och vår dåliga hygien känner inga gränser.
Vår busstur och vandring slash orientering fram till Scandics portar känns oändlig. Efter lite svett, förvirring och ett intet sinande hopp når vi slutligen vårt mål. A hallelujah moment. (förlåt Jonna) Men det är så det känns att få ställa av sig ett par leriga gummistövlar, ta en dusch och slå på RTL och bara inse att please do not disturb faktiskt är ett bra uttryck.
Framåt kvällen när den enorma hungern sätter åt oss vandrar vi in till centrum. Länge leve mat och öl. Och ännu längre lever dessa födomål efter en tredagarsdiet bestående av baconost. Jag tror till och med att solen skiner när vi lutar oss tillbaka på en romantiskt sunkig uteservering. Vi ägnar nog Johannes en flyktig tanke men intalar oss själva att han förmodligen har det underbart med sitt flak Tuborg och sina fantasier om Avril.
Vi sover gott på scandic. Och vi bara råkar boka in en natt till. Två nätter av bekvämlighet och vi borde kunna uthärda tre natter till i u-ländernas tecken.
Roskilde dag 3.
Det är under vår tredje dag som vädret helt oprovocerat tar sitt första gigantiska kliv mot besudlad -07.
Dagen inleds med att partytältet, trots alla överambitiösa lagningsförsök med silvertejp, kapsejsar. Den danska vinden sliter det helt enkelt i stycken och gud tycker av någon anledning att vi till råga på allt behöver en överdos regn. Han sa regn och regnet kom, amen. Ära vare gud i höjden.
Vi inser ganska snart att vi inte kommer bli så många erfarenheter rikare av att sitta och frysa ute i regnet så jag och Kristoffer drar oss tillbaka in till baconosten och lingongrovan. Johannes stärker sig med några Tuborg för att sedan bemöta dagen tillsammans med Henning Mankell. Jag tänker att får man välja mellan Henning och Avril så blir det ändå ett svårt val.
Vi hinner knappt tänka att life is so good innan förståndigheten kommer över oss. Ett beslutskraftigt handtag och ksching så omvandlar vi partytältets tak till en fördröjning av den totala drunkningsutfärdningen. Alltså: vi flyttar våra tält bort från en begynnande sjö och spänner partytältets resterande delar som en skyddande pressning över våra inte alltför vattentåliga tält.
Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta. Vi lämnar inte tältet på hela dagen. Och då menar jag verkligen hela dagen. Utanför hör man ett oroväckande plaskande när folk tar sig fram och när vi gör misstaget att se oss omkring inne i tältet märker vi att allt som inte ligger på luftmadrassen praktiskt taget flyter. Vi finner lite provisoriska lösningar på vårt ofrånkomliga probelm. Exempelvis lägger vi allt av värde i plastpåsar och hoppas på att polyetenets gudomliga sammansättning ska skona våra tillhörigheter från att omvandlas till en hög med bajs.
På kvällen slash natten känner vi ändå ett behov av att besöka festivalens hjärta, bajamajorna. Jag ska inte missbruka ordet chock, men jag blir minst sagt förvånad när jag, smidig som ett kassaskåp kravlar mig ur tältet och ser att allt har blivit lera. Allt har blivit lera. Om ni tänker lera och multiplicerar det med 125 så kanske ni i er vildaste fantasi kan föreställa er leran på Roskilde.
Jag har såklart inga gummistövlar utan klafsar iväg i tofflor. Jag drar bara på mig några inflammerade skavsår och en stank av avföring men känner mig trots allt ganska belåten med tillvaron. En full festivalbesökare är mån om att vi på något oförståeligt sätt inte ska missa att vi flyter fram i gegga och springer fram tills oss och hoppar jämfota: Can you feel it? vrålar han lyckligt. Och vi tänker att: ja om vi nu av någon anledning INTE skulle ha gjort det tidigare så gör vi det nu. God festival, helt enkelt.
När vi totalt utmattade kommer tillbaka till vår trygghetens fästning kommer vi överrens om att problem är till för att lösas. Med hoppet i behåll, ett sms till pappa och sömnen som ett botemedel mot fukten ser vi med ljus i blicken fram emot vad morgondagens 24 timmar kan ha för stämningshöjare att erbjuda.
Roskilde dag 2.
Solen skiner faktiskt vår första dag på dansk mark. Dimmorna lättar över parkeringen där vi sitter inklämda i en Saab, nöjda med livet. Jag tror bestämt att vi vilar en smula innan vi, stärkta av en och annan öl bestämmer oss för att ansluta oss till den glatt slingrande kön in till festivalområdet. Efter några varningens ord från Johannes om att det här kommer att ta lång tid gör vi en djärv prioritering bland packningen och hänger på oss tält, stolar och partytält. Och Johannes har rätt - det tar tid. Men vi hamnar bakom en givmild kille från Island (nej han pratade faktiskt inte danska) som bjuder på bärs och säger skaul vilket man utan några som helt risker för missförstånd kan översätta till skål. Ölen flödar och bare in mind att klockan är sju på morgonen.
Som sagt, solen skiner faktiskt och när vi äntligen, efter några timmars väntan, blivit märkta med våra tvåtusenkronorsarmband drar vi fram över campingen. Jag vet inte riktigt vad jag hade förställt mig men inte en campingplats med utrymme för en tiondel av Sveriges befolkning i alla fall. Det är enormt stort. Och det är enormt fullt överallt trots vår eminenta planeringsförmåga att åka ner fem dagar innan själva festivalen drar igång. Tjohej, vi hittar i alla fall en liten plätt att bygga bo på till slut och jag känner ännu en gång att: Life is so good!
När vi smällt upp tälten, lyckats sortera informationen från en hånfull bruksanvisning till ett partytält och lutat oss tillbaka en smula i våra underbara campingstolar har jag bestämt för mig att jag och Kristoffer återvänder till bilen på grund av blodsockerfall. Där väntar nämligen lingongrovan och baconosten och lite annat smått och gott. Eftersom Johannes är lastbilchaffis med festivalmage dissar han alla våra försök att förföra honom med knäckebröd och kakor och stannar istället kvar i tältet för att fantisera om Avril Lavigne. Att han stannar kvar i tältet är helt objektiv fakta och att han vill se Avril sära är, ja det är nog också ett rent faktum. Kan man ju anta i alla fall.
Jag och Kristoffer har i alla fall en angenäm picknick på parkeringen och en rattfull dansk backar nästan över mig. Risifrutti på danska alltså. Han ber sluddrigt om ursäkt och vi önskar honom inte en god festival.
Jag känner verkligen hur minnet sviker mig och reserverar mig därför mot om någonting jag berättar stämmer överhuvudtaget. Det där med en logisk kronologi och ett behov av att klamra sig fast vid den totala sanningen har aldrig varit ett redskap i mitt skrivande. Jag vet i alla fall att solen skiner.
På kvällen köper vi hur som helst tre flak öl, dricker mousserande vin och pimplar lådvin. Vi blir en smula salongsberusade och somnar mycket gott i ett fortfarande torrt tält. Som en liten parentes kan även nämnas att jag tappar min mobiltelefon men känner inte någon direkt oro över detta när jag kryper ner under ett rent och varmt täcke.
Roskilde dag 1.
Jag känner rent spontant att jag borde göra en Rhodos. Det vill säga, jag borde dokumentera min resa till Roskilde dag för dag. Jag inser dock redan nu att samma problem kommer uppstå som faktiskt uppstod sist jag försökte mig på samma sak. I bästa fall kommer jag enbart ?bara? blanda ihop de olika dagarna och i värsta fall upptäcker jag i sluttampen att jag glömt bort någon dag helt och hållet. Men det är sånt som händer, sa han som stavade fel till Pride. (okej det var nog inget vedertaget uttryck)
Det är alltid svårt att veta hur, var och när man ska börja en reseskildring. För att stilla allas nyfikenhet kan jag ändå mycket pedagogiskt börja med en kort och koncis sammanfattning: Roskilde -07 började kalas men omvandlades någonstans på vägen till Besudlad -07. Men jag är verkligen inte bitter. Inte någon gång i hela mitt andefattiga liv har jag upprepat frasen: "Life is so good" så frekvent under så kort tid.
Hur som helst. Det är i en av Sveriges mest underskottsdrabbade kommuner som resan mot våra grannars rödvita flagg tar sin början. Det där med kommunala prioriteringar är förfärligt överskattat. Jag tycker i alla fall att I-love-Hjo-skyltarna är jättefina.
Det är lördag i Hjo. Dagen har spenderats åt allt annat än att packa de sista livsupprätthållande don som kan tänkas behövas under en veckas vistelse i en hög med dynga. Istället har dygnets första timmar fyllts med andra nödvändiga aktiviteter som glassintag och bad i Vättern. Vackert väder i all ära ? men inte hade en uttråkad husbilsturist vinkat till någon som badat i strålande solsken och med en vattentemperatur över 17 grader?Efter många om och men, ett och annat hotfullt samtal om stormkök från Johannes och en kraftansträngning att bränna några sköna partyskivor lyckas vi ändå packa det sista, bli packade och packa in oss i Johannes bil. Jag intar baksätet med min egeninhandlade låda Becks och redan nu känner jag att livet är så bra. (för att översätta ett slitet uttryck till mitt modersmål)
Vi tar svängen genom city, via bankomaten där det gäller att trycka på den stora knappen för att försäkra sig om den fulländade vecka som ändå tycks ligga framför oss. Eller jag och Kristoffer trycker inte på några knappar. Det är ju inte vi som vet hur många flak öl det faktiskt är möjligt att förbruka under dygnets 24 timmar på en festival på den danska landsbygden. Innan vi beger oss ut på den stora E4: an avnjuter vi några bärs på en gemytlig sammankomst i härlig skaraborgsk anda. När klockan passerar tolv och det spritter i hela kroppen av att få höra soundet av Knurkhits dunka i bilen bär det till slut av mot Tuborgens och wienerbrödens egna fästning, Danmark.
Resan ner går hjärtligt smärtfritt. Vad ska man säga? Becks, fotmassage och en nykter lastbilschaufför. Jag klagar inte. Humöret är på topp, stämningen fenomenal och tröttheten ignorerad. Fast kanske den ändå kryper upp till ytan när Kristoffer mycket allvarligt frågar om The Kristet Utseende är ett svenskt band. Alltså nej. Det är ett tyskt dansband med ryskt ursprung som gör sitt bästa för att producera svensk punkmetal. Sieg Hallelujah.
För att göra en kort resa ännu kortare så hoppar jag fram till ett av de andra topp-fem-citaten under Roskilde -07. Vi har precis parkerat utanför festivalområdet, klockan är alldeles för lite en solig söndagsmorgon och Johannes har just hållit sitt löfte om att svepa en öl när bilen slutat rulla. Den försvinner fort. Jag och Kristoffer blickar, fulla av beundran över denna slukande kapacitet mot en tom Becksflaska och lyssnar sedan till en ljuv suck följd av en rad andra orgasmiska läten. Med slutna ögon deklarerar Johannes oerhört övertygande: "Det här är fan bättre än sex."