sotto voce

Jag har ju blivit ombedd att skriva en liten tribute. Och då ska man väl inte smita undan sin plikt som bloggare och vän? Mitt problem är inte att hylla Emelie, utan att komma ihåg allt vi gjort. Ibland tror jag att vi är kvar på 2006, eller om det var 2007 - eller på gymnasiet? Vad gjorde vi 2008?

Det jag kommer ihåg bäst  från 2008 är såklart när du bodde här. När vi hade enflaskarödvinsavstånd att gå mellan varandra en vardagkväll. Eller som din mamma sa: jag hade kunnat sova på soffan om jag ville. Det gjorde jag ju visserligen inte, men vi satt i den. Ganska mycket i relation till hur ofta jag sitter i din soffa nu. Vi lagade, eller rättare sagt, du lagade pastasås. Eller stuvade makaroner. Ibland bjöd du på rom&cola också. Men du vet ju att jag tycker att det smakar gubbe. Ibland blev vi ändå glada av flerastyckendrycken (som Ika i rutan kallade den). Och vi åkte till Deluxe, posade vid Domkyrkan och dansade oss igenom skorna. När ditt goda inflytande var totalt fick du mig till och med att spendera natten på Stallarna dagen före tenta. Du får fem toasters. Tummen upp.

Det bästa kanske ändå var våren - att grilla kött på min lilla gräsmatta. Att dricka kaffe på din uteplats. Allt inkluderar mat och kärlek, uppenbarligen. Kan du inte komma hit igen? Jag lovar att följa med till källaren med flyttkartongerna.

Jag låter saklig när jag skriver. Det beror inte på brist på synonymer eller känslor. Det kan vara fint att det viktigaste finns att läsa mellan raderna. Jag saknar dig.