sotto voce

Åh jag är kreativ in i själen. Jag tillverkar eller, producerar låter bättre, världens present till Jonna. Jag hoppas hon blir glad. Om inte så är det i alla fall hälsosamt för mig. Jag känner mig så förfärligt smart, när jag sitter tillbakalutad med min bärbara dator i knät i en fåtölj i tv-rummet och dricker kaffe. Nästan som på film, om jag får säga det själv.

Idag var det en pissdag på jobbet, so to speak. Jag trodde jag skulle avlida innan frukost och när frukosten var slut var jag i princip död. Och då skulle jag jobba fyra timmar till. Men vad gör det när man redan är död? tänkte jag sen och satte mig i kassan och ansträngde mig inte ens för att vara trevlig.

När jag skulle lämna jobbet runt två tiden blir jag överraskad av en blå audi på parkeringen. Det var Tommy med kamrat och min broder i baksätet. Jag blev till och med glad. Men det blev ingen längre stund man fick tillbringa med sitt kära syskon såhär efter några dagars ensamhet. Jag blev dumpad för McDonald. Jag har aldrig gillat den där jävla snubben.

So I took a book and went into the forrest. Eller det där var lögn. Jag promenerade sex kilometer till sjön för att upptäcka, när jag kom ut dit, att det var lika långt hem. Jag avled för andra gången idag men tog mig ändå samman och bakade scones när jag kom hem. Det smakade naturligtvis ljuvligt.

Nu skulle det sitta fint med ett stycke familj. Kärlek och fred vänner.