Rhodos - part three
När vi vår tredje förmiddag på Rhodos promenerar i riktning sandstrand, hamnar vi ändå på den klapperstensblandade kilometerlånga remsan. Den ligger ju trots allt närmast till hands. På väg ner till stranden, svänger vi även in i en liten affär, som säljer allt man kan tänkas behöva under veckas vistelse på en grekisk ö - vatten, färdiga baguetter och sprit. Till sin stora glädje får också Frida syn på vad hon tror är en grekisk Cosmopolitan. Detta stycke tidningspapper får naturligtvis genast ett kopiöst stort samlarvärde i Sex-&-the-City-Fridas rosaglittrande pupiller. Hon bestämmer sig, trots sin okontrollerade inhandlarlust, att avvakta till ett senare skede i veckan för detta oundvikliga inköp. Den här gången inser till och med hon att det bara är något ät- och drickbart, som våra femtiocentmynt får spenderas på. Frukosten kan man nämligen säga att vi missade - inte gick miste om, utan just missade. Shit happens, ganska ofta faktiskt.
Väl nere på stranden tvingas vi punga ut 7 euro för solstolar, eftersom Galen Fredag ska kunna ligga under ett parasoll. Okej, jag var väl inte överdrivet svårflirtad när jag såg de inbjudande dynsbeklädda stolarna med justerbart ryggstöd. Så jag flyttar ut i solen och Freaky lägger sig till rätta i skuggan. Vi äter glupskt trots att några direkta hungerskänslor inte går att förnimma.
Man brukar ju säga att bara barn, gamla och berusade säger sanningen. Vad jag vet uppfyllde Frida, vid detta tillfälle, inget av dessa kriterier men ändå tittar hon granskande på mig bakom sina glitterutsmyckade solglasögon och säger mycket uppriktigt:
- Ja du Karro, beach 2100 då?
Jag kan inte annat än att ge henne onda ögat - och det utan några jävla solglasögon. Hon rättar sig fort och stammar ursäktande:
- Ja..ja..jag menar...2025!
Tack, nu känns det mycket bättre. Verkligen mycket bättre.
Dagen på stranden blir lång även denna gång. Det komiska är att vi tvingas ligga väldigt långt ifrån varandra, då jag vill vara så mycket i solen som möjligt, medan Frida till fullo försöker undvika denna underbara gula cirkelformade kärleksförklaring till människan. Detta resulterar olyckligt nog i att vi måste skrika, eller åtminstone samtala på en lite för hög ljudnivå, för att det ska vara hälsosamt för de närmast sörjande badgästerna runt omkring. Samtalsämnet denna soliga tisdag är dessutom inte av det rumsrenare slaget och när det gäller detaljerade redovisningar av nattens händelser, så verkar det ju ytterst tråkigt att spara in på några sådana. Mannen i solstolen bredvid är förmodligen svensk och låtsas att han inte hör vad vi säger. Men han ser oroväckande chockad och road ut när han lite för ofta vänder blicken mot vår gestikulerande konversation.
Efter den dagliga melonen på balkongen och upptäckten av nyinflyttade gäster på hotellet mittemot känner vi oss ovanligt peppade på fest. Det är roligt att se in i alla rum rakt över gatan och hånskratta åt unga killar som gör sit-ups på ena våningen och tjejer som byter linne 120 gånger på våningen under. Vi delar dessutom uppfattningen kring att sit-ups borde användas mer i singular. Vem har sagt att man alltid gör mer än en?
Kvällens måltid beställs in hos allas vår favorit - Roman. Han fortsätter driva med oss och vi skrattar mycket och ofta - Frida cosmoskrattet och jag det lite mer manliga. Freaky berättar även för vår älskling att han är lik en klasskompis till henne. En svensk ryss. Roman höjer ögonbrynen, tänker efter bråkdelen av en sekund och förklarar kort och koncist:
- I don't know what my father did before...
När vi ätit en och annan gratisefterrätt, fått gratis vin och drinkar bär det av till vår standardbar - den grekiska. Naturligtvis har de saknat oss och levererar in alldeles för många Sex on the beach, för att vi efter dessa ska kunna säga oss vara nyktra. Vi låtsas vara intresserade av fotboll över en kväll innan vi under nattens senare timmar beger oss mot hotellet. Totalt utmattade efter att ha gått minst 200 meter anser vi oss behöva vila i hotellentréns sköna fåtöljer. Frida hävdar oupphörligen att hon är full och jag talar henne till rätta varje gång:
- Frida, du tror att du är full - men egentligen är du inte det.
Vi somnar nästan och helt plötsligt dyker en ung man upp och frågar mig på svengelska var han kan lägga nyckeln. Jag fräser, kanske en aning för aggressivt:
- Jag jobbar inte här!
Han är nykter nog att inse att vi är av samma etniska ursprung och övergår alltså från sin inte helt korrekta engelska till svenska.
- Nähä...du jobbar inte här nä.
Han ser en aning nedslagen ut och jag tar det avgörande beslutet att vi ska ta hissen upp till rummet för några timmars sömn. Jag antar att Frida instämmer, då hon i ett ynkligt jakande rörelseschema följer mig upp till rummet och somnar som en stock.
Väl nere på stranden tvingas vi punga ut 7 euro för solstolar, eftersom Galen Fredag ska kunna ligga under ett parasoll. Okej, jag var väl inte överdrivet svårflirtad när jag såg de inbjudande dynsbeklädda stolarna med justerbart ryggstöd. Så jag flyttar ut i solen och Freaky lägger sig till rätta i skuggan. Vi äter glupskt trots att några direkta hungerskänslor inte går att förnimma.
Man brukar ju säga att bara barn, gamla och berusade säger sanningen. Vad jag vet uppfyllde Frida, vid detta tillfälle, inget av dessa kriterier men ändå tittar hon granskande på mig bakom sina glitterutsmyckade solglasögon och säger mycket uppriktigt:
- Ja du Karro, beach 2100 då?
Jag kan inte annat än att ge henne onda ögat - och det utan några jävla solglasögon. Hon rättar sig fort och stammar ursäktande:
- Ja..ja..jag menar...2025!
Tack, nu känns det mycket bättre. Verkligen mycket bättre.
Dagen på stranden blir lång även denna gång. Det komiska är att vi tvingas ligga väldigt långt ifrån varandra, då jag vill vara så mycket i solen som möjligt, medan Frida till fullo försöker undvika denna underbara gula cirkelformade kärleksförklaring till människan. Detta resulterar olyckligt nog i att vi måste skrika, eller åtminstone samtala på en lite för hög ljudnivå, för att det ska vara hälsosamt för de närmast sörjande badgästerna runt omkring. Samtalsämnet denna soliga tisdag är dessutom inte av det rumsrenare slaget och när det gäller detaljerade redovisningar av nattens händelser, så verkar det ju ytterst tråkigt att spara in på några sådana. Mannen i solstolen bredvid är förmodligen svensk och låtsas att han inte hör vad vi säger. Men han ser oroväckande chockad och road ut när han lite för ofta vänder blicken mot vår gestikulerande konversation.
Efter den dagliga melonen på balkongen och upptäckten av nyinflyttade gäster på hotellet mittemot känner vi oss ovanligt peppade på fest. Det är roligt att se in i alla rum rakt över gatan och hånskratta åt unga killar som gör sit-ups på ena våningen och tjejer som byter linne 120 gånger på våningen under. Vi delar dessutom uppfattningen kring att sit-ups borde användas mer i singular. Vem har sagt att man alltid gör mer än en?
Kvällens måltid beställs in hos allas vår favorit - Roman. Han fortsätter driva med oss och vi skrattar mycket och ofta - Frida cosmoskrattet och jag det lite mer manliga. Freaky berättar även för vår älskling att han är lik en klasskompis till henne. En svensk ryss. Roman höjer ögonbrynen, tänker efter bråkdelen av en sekund och förklarar kort och koncist:
- I don't know what my father did before...
När vi ätit en och annan gratisefterrätt, fått gratis vin och drinkar bär det av till vår standardbar - den grekiska. Naturligtvis har de saknat oss och levererar in alldeles för många Sex on the beach, för att vi efter dessa ska kunna säga oss vara nyktra. Vi låtsas vara intresserade av fotboll över en kväll innan vi under nattens senare timmar beger oss mot hotellet. Totalt utmattade efter att ha gått minst 200 meter anser vi oss behöva vila i hotellentréns sköna fåtöljer. Frida hävdar oupphörligen att hon är full och jag talar henne till rätta varje gång:
- Frida, du tror att du är full - men egentligen är du inte det.
Vi somnar nästan och helt plötsligt dyker en ung man upp och frågar mig på svengelska var han kan lägga nyckeln. Jag fräser, kanske en aning för aggressivt:
- Jag jobbar inte här!
Han är nykter nog att inse att vi är av samma etniska ursprung och övergår alltså från sin inte helt korrekta engelska till svenska.
- Nähä...du jobbar inte här nä.
Han ser en aning nedslagen ut och jag tar det avgörande beslutet att vi ska ta hissen upp till rummet för några timmars sömn. Jag antar att Frida instämmer, då hon i ett ynkligt jakande rörelseschema följer mig upp till rummet och somnar som en stock.
Kommentarer
Trackback