sotto voce

Idag är jag inte som jag brukar.

Dagen börjar med att jag nästan försover mig. Har det någonsin hänt tidigare? Särskilt när jag har något så avancerat som ett läkarbesök att passa tiden till? Det är inte som det brukar. Jag kanske håller på att bli mänsklig.

Det andra som förvånade mig idag ska jag verkligen skriva ner här. Och även det kan tyckas förvånande. Men jag vill verkligen inte vara pretentiös. Verkligen verkligen inte. Jag inbjuder alltså till hånskratt och dylikt men bare in mind att jag är gravallvarlig i skrivande stund:

Idag fick Per Gessle mig att börja gråta.

Jag vaknar med ett ryck, när jag förstår att vi är ifrån varandra.
Jag, jag skulle vilja tänka klart.
Jag skulle vilja tänka en underbar tanke, en underbar tanke idag.
Jag skulle vilja ha allt kvar.
Jag skulle vilja tänka en underbar tanke, en underbar tanke idag.

Först kände jag mig jättelöjlig. Men Jonna är så långt bort. Och så kommer det kanske alltid att vara. Och jag saknar henne mer än jag förstår. Och ingen, ingen kommer någonsin förstå hur härligt det kan vara att åka bil bakom IKEA's lager och lyssna på Per Gessle med denna fantastiska människa. Jag vill ha det så varje dag. Sitta där och sjunga med och bara vara. Så härligt opretentiöst och så underbart verkligt.

Och jag skulle vilja ha allt kvar.