Roskilde dag 5.
Jag känner ett behov av att avsluta min roskildeskildring. Problemet är att det ungefär är lika svårt som när jag skulle börja.
Jag kan ju i alla fall säga som så: när vi spenderat två dagar i bekvämlighetens tecken, med torra kläder, dusch och trevliga restaurangbesök får vi ett ynkligt telefonsamtal från Johannes. Han meddelar mycket sakligt att: man kan inte bo här. Om man läser mellan raderna så innebär detta att mitt och Kristoffers tält har rasat ihop, vår tältplats har blivit en sjö och någon har tagit sig friheten att stjäla vår luftmadrass.
Jag känner mig handlingskraftig, kanske en aning manad av mina skuldkänslor för att vi dumpat Johannes hos Henning och relativt snabbt ordnar vi ett rum till vår käre lastbilschaffis (som uppenbarligen även han konventerat till mänskligheten). Sen drar vi på oss gummistövlarna och beger oss mot festivalområdet. Det regnar såklart. Bakom oss lämnar vi en nyöppnad vinflaska och ett tilltalande hotellrum. (det är verkligen inte så att jag vill framstå som god, eller va?)
När vi kommer fram blir vi en smula chockade över att mängden lera har ökat: allt är lera. Och det som inte är lera är vatten. Synen som möter oss är alltså inte särskilt upplyftande. Life is so good.
Johannes står med tre svarta sopsäckar, vilka innehåller alla våra ägodelar, på resterna av det som varit vårt tält. Det ser ut som någon form av en provisorisk ö och till och med våra sunkiga grannar verkar lite lockade av alternativet SCANDIC.
Jag känner mig stark som en oxe när jag efter ett uselt försök att smita undan lastar upp en av de svarta säckarna på ryggen. Mamma säger att jag är uthållig. Och i detta läge kan jag inte annat än att hålla med.
Kvällen blir lugn: ett lagom stort mattintag, lite hotelltv och ett ohållbart löfte om att sova. Vi grubblar nog lite över hur vår festival kommer arta sig. Sanningen är nämligen den att det inte finns ett enda rum att boka i hela Roskilde mellan torsdagen och söndagen. Och vi har inget tält. Sova i bilen borde gå. Hoppet är det sista som lämnar människan. Amen.
När vi måttligt utvilade morgonen efter intar för mycket av hotellfrukosten kanske inte stämningen är på topp. Vi börjar sakta men säkert inse att Johannes bil kommer bli vårt hem. Dessutom ett problematiskt sådant. Jag har hört att det inte är lyckat att parkera på en lerig åker med en framhjulsdriven Saab. Shit happens, ganska ofta faktiskt.
Det regnar konstant. Vi spenderar dagen i bilen. Jag äter digestive och konversationerna varierar mellan lactulos och hur vi bäst skulle kunna begå kollektivt självmord.
På kvällen tar vi oss i alla fall samman, klär in oss i varsin svart sopsäck och lyckas uppleva en underbar konsert med Jens Lekman. Jag blir lyrisk när Erlend Oye hoppar upp på scenen och dansar och känner ändå att det finns så många bra stunder här i livet.
Vi överväger att se ytterligare några konserter men regnet vill oss allt annat än väl. När det lyckats tränga genom våra hemmagjorda regnjackor och börjar blöta upp underhudsfettet inser vi att vi måste fly mot bilen. Vi startar bilen för att få upp värmen och aldrig förr har det varit mer uppenbart att vår situation är totalbesudlad.
Vårt enda problem nu är att vi inte vågar göra ett försök att köra ut från parkeringen. Trots misären är vi nog ändå betydligt kallare än vad vi är bittra. Tack gud för ett bra humör.
Situationen är inte bara besudlad - den är dessutom nästintill hopplös. Men plötsligt så händer det, som trisssreklamen hävdar: bilen bakom lyckas, efter några geggiga uppoffringar att komma ut från parkeringen. Jag ser ljuset i tunneln (det gör vi nog alla) och vi bryter mot allt vad våra kroppar vill och rusar ut i regnet igen. Drivna av någon annans lycka knuffar vi för kung och fosterland (åt helvete med Danmark) på Johannes leriga bil. Det går tungt och slirigt men skam den som ger sig. Jag kommer nog aldrig känna mig så manlig igen. Gummistövlar och det faktum att jag med min kraftiga benstomme bidrar till att få loss en fastkörd bil överträffar allt jag någonsin kommer utsätta mig för igen.
Jag kan inte beskriva lyckan av att komma loss. Jag ljuger inte när jag säger att jag vrålar, svär och sträcker armarna i en segergest mot det hånfulla regnet. Parkeringsvakterna skrattar synligt men jag har aldrig brytt mig mindre. Nu bär det av mot Sverige. Hem. Bort från leran. Bort från stanken. Bort från Besudlad 07.
Nu kanske ni tror att jag tappat förståndet alternativt supit bort det när jag säger att jag inte är bitter. 2000 kronor för en konsert? Inte ein Schnäppchen direkt. Men det svider inte ens. För jag hade så jewla roligt så länge det varade. Det var värt varenda krona. Klart att jag gärna hade sett alla de band jag spanat in i programmet men med tanke på att jag förmodligen hade dött på kuppen så var en hemresa en helt okej kompromiss.
Tack Kristoffer och tack Johannes för en rolig resa. Tack Scandic och tack Becks. Och sist men inte minst - tack RTL.
Jag kan ju i alla fall säga som så: när vi spenderat två dagar i bekvämlighetens tecken, med torra kläder, dusch och trevliga restaurangbesök får vi ett ynkligt telefonsamtal från Johannes. Han meddelar mycket sakligt att: man kan inte bo här. Om man läser mellan raderna så innebär detta att mitt och Kristoffers tält har rasat ihop, vår tältplats har blivit en sjö och någon har tagit sig friheten att stjäla vår luftmadrass.
Jag känner mig handlingskraftig, kanske en aning manad av mina skuldkänslor för att vi dumpat Johannes hos Henning och relativt snabbt ordnar vi ett rum till vår käre lastbilschaffis (som uppenbarligen även han konventerat till mänskligheten). Sen drar vi på oss gummistövlarna och beger oss mot festivalområdet. Det regnar såklart. Bakom oss lämnar vi en nyöppnad vinflaska och ett tilltalande hotellrum. (det är verkligen inte så att jag vill framstå som god, eller va?)
När vi kommer fram blir vi en smula chockade över att mängden lera har ökat: allt är lera. Och det som inte är lera är vatten. Synen som möter oss är alltså inte särskilt upplyftande. Life is so good.
Johannes står med tre svarta sopsäckar, vilka innehåller alla våra ägodelar, på resterna av det som varit vårt tält. Det ser ut som någon form av en provisorisk ö och till och med våra sunkiga grannar verkar lite lockade av alternativet SCANDIC.
Jag känner mig stark som en oxe när jag efter ett uselt försök att smita undan lastar upp en av de svarta säckarna på ryggen. Mamma säger att jag är uthållig. Och i detta läge kan jag inte annat än att hålla med.
Kvällen blir lugn: ett lagom stort mattintag, lite hotelltv och ett ohållbart löfte om att sova. Vi grubblar nog lite över hur vår festival kommer arta sig. Sanningen är nämligen den att det inte finns ett enda rum att boka i hela Roskilde mellan torsdagen och söndagen. Och vi har inget tält. Sova i bilen borde gå. Hoppet är det sista som lämnar människan. Amen.
När vi måttligt utvilade morgonen efter intar för mycket av hotellfrukosten kanske inte stämningen är på topp. Vi börjar sakta men säkert inse att Johannes bil kommer bli vårt hem. Dessutom ett problematiskt sådant. Jag har hört att det inte är lyckat att parkera på en lerig åker med en framhjulsdriven Saab. Shit happens, ganska ofta faktiskt.
Det regnar konstant. Vi spenderar dagen i bilen. Jag äter digestive och konversationerna varierar mellan lactulos och hur vi bäst skulle kunna begå kollektivt självmord.
På kvällen tar vi oss i alla fall samman, klär in oss i varsin svart sopsäck och lyckas uppleva en underbar konsert med Jens Lekman. Jag blir lyrisk när Erlend Oye hoppar upp på scenen och dansar och känner ändå att det finns så många bra stunder här i livet.
Vi överväger att se ytterligare några konserter men regnet vill oss allt annat än väl. När det lyckats tränga genom våra hemmagjorda regnjackor och börjar blöta upp underhudsfettet inser vi att vi måste fly mot bilen. Vi startar bilen för att få upp värmen och aldrig förr har det varit mer uppenbart att vår situation är totalbesudlad.
Vårt enda problem nu är att vi inte vågar göra ett försök att köra ut från parkeringen. Trots misären är vi nog ändå betydligt kallare än vad vi är bittra. Tack gud för ett bra humör.
Situationen är inte bara besudlad - den är dessutom nästintill hopplös. Men plötsligt så händer det, som trisssreklamen hävdar: bilen bakom lyckas, efter några geggiga uppoffringar att komma ut från parkeringen. Jag ser ljuset i tunneln (det gör vi nog alla) och vi bryter mot allt vad våra kroppar vill och rusar ut i regnet igen. Drivna av någon annans lycka knuffar vi för kung och fosterland (åt helvete med Danmark) på Johannes leriga bil. Det går tungt och slirigt men skam den som ger sig. Jag kommer nog aldrig känna mig så manlig igen. Gummistövlar och det faktum att jag med min kraftiga benstomme bidrar till att få loss en fastkörd bil överträffar allt jag någonsin kommer utsätta mig för igen.
Jag kan inte beskriva lyckan av att komma loss. Jag ljuger inte när jag säger att jag vrålar, svär och sträcker armarna i en segergest mot det hånfulla regnet. Parkeringsvakterna skrattar synligt men jag har aldrig brytt mig mindre. Nu bär det av mot Sverige. Hem. Bort från leran. Bort från stanken. Bort från Besudlad 07.
Nu kanske ni tror att jag tappat förståndet alternativt supit bort det när jag säger att jag inte är bitter. 2000 kronor för en konsert? Inte ein Schnäppchen direkt. Men det svider inte ens. För jag hade så jewla roligt så länge det varade. Det var värt varenda krona. Klart att jag gärna hade sett alla de band jag spanat in i programmet men med tanke på att jag förmodligen hade dött på kuppen så var en hemresa en helt okej kompromiss.
Tack Kristoffer och tack Johannes för en rolig resa. Tack Scandic och tack Becks. Och sist men inte minst - tack RTL.
Kommentarer
Trackback