Jag är inte egoist, jag saknar bara empati.
Ibland kommer man av sig. Tar liksom semster från en del av tillvaron. Vid tillfälle ska jag ta semester från mig själv, som jag sa till Kristoffer när jag tyckte som mest synd om mig själv. Hallå, jag hade ju nästan 39 graders feber?
Just det där är roligt. Eller märkligt. I lördags hade vi planerat in en middag på Soya i Jönköping - jag, Kristoffer, min bror och Carin. Kristoffer påpekar trötthet och halsont redan innan vi lämnar Hjo men visar ingen antydan till att stanna hemma. Jag tycker att han är gnällig, gaska upp dig, ta en alvedon, det här blir trevligt. Vi åker till Skövde - han kroppsspråk säger skjut mig, hans hudfärg bryter på british english - jag tänker något tungt och frågar om vi inte ska ställa in hela evenemanget. "Nej, nu försöker vi". Jag blir irriterad och sur. Det är uppenbart att han inte kommer orka, men eftersom jag är en ödmjuk människa tycker inte jag att jag ska avgöra hur han mår. Och visst kan man inte bli sur på någon som mår dåligt? Jag borde skämmas.
Vi går mot tåget - gentlemannen aka surballen erbjuder sig att bära min väska. Ja, BÄRA en väska som man kan rulla. Jag upplyser om att den har hjul men det hjälper inte. Kristoffer den vandrande vålnaden Öst tycker att det är en utmärkt idé att BÄRA en resväska med hjul, särskilt när man redan är så sjuk att man knappt kan gå. Irritation - nej, jag skäms inte och ja, jag blir irriterad på människor jag tycker mycket om, ännu mer när de är svaga och envisa.
Under tågresan tilltar blekheten och jag tar feministiska initiativ och upplyser min bror om situationen. Tillsammans, utan Kristoffers samtycke ställer vi in middagen. Och tur det, för när vi anländer till Gnosjö är Kristoffer så krasslig att pappa erbjuder whiskey och han tackar nej. Han däckar i min bäddsoffa.
När jag fått mina hormonsvängningar under kontroll gör jag rostat bröd och té - man blir frisk av det säger mamma. Från min sida var den en försoningsgest för något vi inte bråkat om. Kanske som en ursäkt för mitt dåliga humör. Jag går också och lägger mig - för tada: jag har också blivit sjuk! Jag vrider på mig och är ynklig, kräver ompyssling och medicin - och då inser jag hur dum jag varit.
"Gaska upp dig, ta en alvedon, det här blir trevligt" - jag tar tillbaka allt.
Just det där är roligt. Eller märkligt. I lördags hade vi planerat in en middag på Soya i Jönköping - jag, Kristoffer, min bror och Carin. Kristoffer påpekar trötthet och halsont redan innan vi lämnar Hjo men visar ingen antydan till att stanna hemma. Jag tycker att han är gnällig, gaska upp dig, ta en alvedon, det här blir trevligt. Vi åker till Skövde - han kroppsspråk säger skjut mig, hans hudfärg bryter på british english - jag tänker något tungt och frågar om vi inte ska ställa in hela evenemanget. "Nej, nu försöker vi". Jag blir irriterad och sur. Det är uppenbart att han inte kommer orka, men eftersom jag är en ödmjuk människa tycker inte jag att jag ska avgöra hur han mår. Och visst kan man inte bli sur på någon som mår dåligt? Jag borde skämmas.
Vi går mot tåget - gentlemannen aka surballen erbjuder sig att bära min väska. Ja, BÄRA en väska som man kan rulla. Jag upplyser om att den har hjul men det hjälper inte. Kristoffer den vandrande vålnaden Öst tycker att det är en utmärkt idé att BÄRA en resväska med hjul, särskilt när man redan är så sjuk att man knappt kan gå. Irritation - nej, jag skäms inte och ja, jag blir irriterad på människor jag tycker mycket om, ännu mer när de är svaga och envisa.
Under tågresan tilltar blekheten och jag tar feministiska initiativ och upplyser min bror om situationen. Tillsammans, utan Kristoffers samtycke ställer vi in middagen. Och tur det, för när vi anländer till Gnosjö är Kristoffer så krasslig att pappa erbjuder whiskey och han tackar nej. Han däckar i min bäddsoffa.
När jag fått mina hormonsvängningar under kontroll gör jag rostat bröd och té - man blir frisk av det säger mamma. Från min sida var den en försoningsgest för något vi inte bråkat om. Kanske som en ursäkt för mitt dåliga humör. Jag går också och lägger mig - för tada: jag har också blivit sjuk! Jag vrider på mig och är ynklig, kräver ompyssling och medicin - och då inser jag hur dum jag varit.
"Gaska upp dig, ta en alvedon, det här blir trevligt" - jag tar tillbaka allt.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hahah! Herr envishet här! Önskar verkligen att jag hade något smart att skriva, något som får mig att verka mindre som en tjurig balle, men jag kommer liksom inte på något! hahahahah! Underbart skrivet ändå baby! Jag ler och skrattar och det värmer riktigt inom mig
Trackback