sotto voce

Vilken udda helg. På ett bra sätt, verkligen.

På mitt pluskonto ska läggas att jag för första gången sett Sagan om ringen. Jag är ganska stolt ändå. Det ligger nämligen i min natur att somna så fort jag ska tar mig an en film. Nu höll jag mig hur som helst vaken tills det var 20 minuter kvar av denna pompösa skapelse. ("pompös" är ett ord som slank ur mig i en fördomfulls konversation om filmen i fråga, än har Kristoffer dock inte lämnat mig)
Anyhow, med 20 minuter kvar av potentiell sömn ringer min desperata syster. Hon ska tydligen skriva en låt på musiken i skolan och sitter lördagkväll nedkörd i omotivationens djupa träsk. Jag hade också ringt till mig om jag var hon. Med en hysterisk stämma får hon fram "text-kan-inte-måste-skriva-kommer-få-dåligt-betyg-mamma-kan-inte-hjälpa-mig-vad-ska-jag-skriva-om-vi-får-inte-jobba-i-grupp-men-det-får-dom-i-D-livet-är-orättvist". Nemas problemas, jag har också varit tretton och vet att en mammas försök till hjälp lätt kommer i konflikt med ens egen uppfattning om att man kan bättre själv. Med ett naturligt försprång gentemot mamma tar jag självsäkert på mig uppgiften att hjälpa ett syskon i nöd. "Ge mig en halvtimme", säger jag ivrigt och tror för en kväll att jag är Max Martin. Tre timmar senare ringer jag upp igen och låter henne lyssna på ett poppigt mästerverk om Gandalfs skägg. Det går inte hem. Reaktionen blir ett "jaha" och jag försöker ignorera besvikelsen i hennes röst. Till så stor hjälp var jag.

Jag känner ändå att lördagkvällens projekt gav en helt ny kreativ dimension till mitt och Kristoffers förhållande. Jag skrev texten, lade ackorden och sen gjorde han allt ballt i datorn. Tillsammans sjöng vi knagglig stämsång som inte var meningen att gå i stämmor. Det är som när vi visslar, vi visslar inte likadant. Jag sjunger alltid falskt.

Ska för övrigt ta mig denna skapelse till Jonna i Paris. Jag tror hon skulle uppskatta vårt sjuka tidsfördriv. Även hon och jag har en gemensam historia som låtskrivare. Vi skrev om allt möjligt viktigt: träd, sniglar, homosexuella och lögner.

Helgen har även innehållit två spinningpass. Kärleken innehåller många prövningar, som jag sa till Kristoffer när han helst av allt ville cykla på mig med sin spinningcykel om detta nu hade varit möjligt. Som tur var satt jag på ett hånflins avstånd. Det var två roliga pass, mot alla odds. Vår hurtige ledare var en gammal man, som var hemskt trevlig och vältränad. Roligast av allt var ändå att han berömde mig varje gång han gick runt i salen för att heja på alla hjärndöda individer som förstör sina liv med spinning. När han sedan kom till Kristoffer gav han alltid tips på hur han skulle cykla i takt och hänvisade till min goda teknik. HAH. Som sagt, kärleken innehåller många prövningar.

Mitt kylskåp är tomt, det är kallt och jag är trött. Detta betyder alltså en ofrivillig promenad till ICA.