sotto voce

Jag borde avsluta min blogg. Den stressar mig. Ändå vill jag inte riktigt släppa taget.

Veckan: har tillbringats i Hjo, gott sei dank. Jag har såklart ätit Kristoffers paradrätt - köttfärssås. Vi har även hunnit med en joggingrunda och ett dopp i Vättern, vilka båda framkallade samma effekt, andnöd. Likt en val gled jag ut från piren och kom knappt upp igen. Har aldrig varit med om att kylan liksom klämmer åt runt lungorna. För första gången i mitt liv förstår jag varför Leonardo dör i Titanic.

Jag borde gå ut. Solen skiner och Hjo är en vacker stad. Pappa har lärt mig att Hjo faktiskt är en stad. På hans tid, dvs före internet och andra tidsfördriv, tävlade man om att rabbla orter med så kallade statsrättigheter. Hjo var tydligen en av dem. Hade man ännu mer tid över kunde man även tävla i att rabbla tågstationer utmed en viss sträcka. Jag förstår om man blev allmänbildad. Tack gud för eniro, där vidgas mina vyer.

Nu ska jag samla ihop min lekamen och gå ut. Ciao!